Sjukdomar i det trabekulära benet – även kallat svampbenet – försvagar strukturen i de vävnader som finns vid lederna och i ryggraden. Flera olika sjukdomar kan ligga bakom problemet, men effekterna på kroppen är likartade. En svampbenssjukdom är i sig inte dödlig, men kan leda till allvarliga och potentiellt livshotande komplikationer. Den försämrar dessutom livskvaliteten avsevärt.
Kvinnor över 50 år löper störst risk att drabbas av benskörhet.
Den vanligaste orsaken till funktionsstörningar i det trabekulära benet är osteoporos, alltså benskörhet. Sjukdomen gör att kalcium läcker ut ur cellerna och hindrar skelettet från att reparera sig ordentligt. Enligt National Osteoporosis Foundation drabbar sjukdomen 55 procent av alla amerikaner över 50 år. Kvinnor efter menopaus utgör mer än tre fjärdedelar av denna grupp, eftersom östrogen hjälper till att reglera skelettets tillväxt och omsättning. Osteoporos leder till spröda ben och en kraftigt ökad frakturrisk, framför allt i ryggraden och höften.
Osteomalaci innebär att ny benvävnad inte lyckas lagra tillräckligt med kalcium och andra mineraler för att bilda stadigt, moget ben. Detta skiljer sig från osteoporos, som skadar redan frisk benvävnad; vid osteomalaci utvecklas aldrig ny frisk vävnad. Orsaken är låga nivåer av D-vitamin i kroppen. Bristen kan bero på undernäring eller på genetiska avvikelser, men i norra Europa, inklusive Sverige, spelar också det begränsade solljuset under vinterhalvåret en viktig roll, eftersom D-vitamin bildas i huden vid solexponering.
Pagets sjukdom kan ge upphov till missbildningar och frakturer i ryggraden och höfterna.
Pagets sjukdom kan orsakas av en virusinfektion, av genetiska faktorer eller av en kombination av båda. Vid sjukdomen accelererar nedbrytningen av det trabekulära benet kortvarigt, följt av en överkompenserande benreparation. Resultatet blir en slags "uppblåsnings effekt": stora och missformade benbildningar i skallen, ryggraden och lårbenet. Det extra, deformerade benet hålles sedan ut av sjukdomen och blir skört och bräckligt. Pagets sjukdom visar sig sällan före 40 års ålder och är vanligare hos män än hos kvinnor.
Nedbrytningen av kalcium och andra mineraler från skelettet styrs delvis av bisköldkörtlarna (paratyreoidea). Om körtlarna upptäcker låga halter av kalcium eller D-vitamin i blodet "stjäl" de dessa näringsämnen från den trabekulära vävnaden för att återställa balansen. Vid överaktivitet i bisköldkörtlarna, hyperparatyreoidism, drivs denna process på och svampbenet försvagas gradvis. Tillståndet är dock ovanligt; enligt den amerikanske kirurggeneralens kontor drabbar det upp till 1 procent av befolkningen i USA.
De vanligaste behandlingsmetoderna är läkemedel i tablettform, kostförändringar och motion.
Även om orsakerna till sjukdomar i det trabekulära benet kan variera är behandlingarna ofta likartade. Läkemedel i tablettform, exempelvis bisfosfonater samt tillskott av kalcium och D-vitamin, kan ordineras för att reglera benomsättningen och stärka skelettet. Livsstilsförändringar, som förbättrad kost och regelbunden belastande träning, rekommenderas också för att bibehålla den allmänna skeletthälsan. Vid svåra fall av Pagets sjukdom kan dessa behandlingar kompletteras med kirurgi för att korrigera missformade ben. Även om det ännu inte finns någon bot för trabekulära bensjukdomar gör rätt medicinsk behandling och god uppföljning att många patienter kan leva ett långt och normalt liv.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online