West Nile-virus (WNV) sprids i första hand genom bett från en infekterad mygga. Viruset är ett så kallat arbovirus, vilket innebär att det överförs via leddjur – i detta fall framför allt myggor av släktet Culex, de vanliga brunfärgade husmyggorna.
Spridningscykeln börjar med fåglar, som är virusets naturliga reservoar. När en mygga suger blod från en fågel som bär på viruset blir själva myggan infekterad. Efter en tid har viruset tagit sig till myggans spytkörtlar, och därifrån kan det överföras vid nästa blodmål.
När myggan väl har blivit infekterad kan den sprida viruset till både människor och andra djur, exempelvis hästar, genom sina bett. Detta sker vanligtvis under sensommar och höst, då myggpopulationen är som störst.
Människor och hästar betraktas som så kallade slutvärdar, eftersom mängden virus i blodet normalt är för låg för att kunna smitta nya myggor. Direkt överföring mellan människor sker därför inte via myggbett. I sällsynta fall kan dock viruset överföras genom:
De allra flesta som smittas får inga eller endast lindriga symtom, såsom feber, huvudvärk och trötthet. Ungefär en av fem utvecklar West Nile-feber, medan en liten andel – oftast äldre personer eller personer med nedsatt immunförsvar – riskerar allvarligare komplikationer som hjärninflammation eller hjärnhinneinflammation.
Sammanfattningsvis sker smittan alltså via en kedja: infekterad fågel → mygga → människa eller annat däggdjur. Att skydda sig mot myggbett, till exempel genom att använda myggmedel och täckande kläder, är därför det bästa sättet att minska risken för infektion i områden där viruset förekommer.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online