Ensambarn kan ibland ställas inför sociala beteendeproblem, eftersom de saknar den naturliga interaktionen med syskon under uppväxten. De går miste om möjligheten att umgås med andra i samma ålder hemma, liksom om de dagliga sociala övningar som normalt lär barnen hur man beter sig i relationer med andra. Dessutom stereotypiseras ensambarn ofta som bortskämda, vilket senare i livet kan försvåra deras sociala framgång.
När ett ensambarn inte får den dagliga interaktionen med syskon tvingas det söka social erfarenhet utanför hemmet. Ensambarn behöver umgås med jämnåriga för att snabbt utveckla en förståelse för sambandet mellan beteende och konsekvens. Barnet måste därför vara utåtriktat och vänligt för att vinna vänner och på så sätt kompensera för avsaknaden av syskon hemma.
Enligt barnläkaren Murray Kappelman från Baltimore anpassar sig ensambarn ofta sämre i stora grupper, och de växer upp med att lära sig dominera sociala situationer. I praktiken blir de ibland alltför utåtriktade. När ett ensambarn är för påstridigt eller dominerande i sociala sammanhang kan det skapa problem i kontakten med andra barn och göra det svårare att skapa och behålla vänskaper.
Introversion är en personlighetsdraga som innebär att fokus ligger på den egna, inre världen snarare än på den yttre omgivningen. Extroversion är motsatsen – fokus riktas mot den externa miljön och andra människor. Vissa ensambarn löper större risk att bli introverterade, eftersom de tidigt lär sig att klara sig själva. Graden av introversion varierar från barn till barn, men det finns ofta en benägenhet att bli alltför självfokuserad och beroende av sig själv.
Andra ensambarn är både introverterade och extroverterade samtidigt, trots att deras naturliga läggning pekar åt ett håll. Ett introverterat barn som trivs bäst i ensamhet måste tvinga sig självt att vara mer socialt och söka vänner, medan ett extroverterat barn måste lära sig att vara mer självständigt och självreflekterat för att kunna anpassa sig till olika sociala situationer. Resultatet blir att ensambarnet ofta agerar emot sina naturliga böjelser för att passa in socialt – något som kan kännas obehagligt både känslomässigt och psykologiskt.
Ensambarnet stereotypiseras ofta som privilegierat och bortskämt, även om det inte beter sig så. Detta kan försvåra socialiseringen, eftersom omgivningen – inklusive andra barn – ofta ser negativt på barn som uppfattas som bortskämda, krävande eller härsklystna. Om ensambarnet dessutom faktiskt är gynnad materiellt kan hen känna att detta är något som måste döljas, eller till och med skämmas över. Det kan leda till problem med självkänsla och självförtroende, och till att barnet ständigt låtsas vara någon annan för att bättre passa in socialt.
För att ett ensambarn ska utveckla goda sociala färdigheter måste bristen på syskoninteraktion ersättas med andra möjligheter att umgås. Kontakter i skolan, lekgrupper och deltagande i barnanpassade organisationer som exempelvis scouter kan hjälpa barnet att träna social kompetens och samtidigt bygga självkänsla.
I boken Parenting an Only Child: The Joys and Challenges of Raising Your One and Only förklarar doktor Susan Newman att föräldrar till ensambarn också behöver sätta tydliga gränser hemma, så att barnet lär sig respektera gränser även i sociala sammanhang. Genom att aktivt uppmuntra delning och empati hjälper föräldrarna barnet att förstå hur sociala relationer fungerar – och hur beteenden alltid får konsekvenser.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online