Ett foster andas inte som vi gör – istället försörjs det av navelsträngen, en verklig livlina. Den börjar lika tunn som ett hårstrå men växer under graviditeten till att bli så tjock som en vuxen fingers och upp till cirka 60 centimeter lång mot slutet av havet.
Barnets lungor börjar utvecklas i livmodern under de första 13 veckorna. Fostret bildar samtidigt en navelsträng som är fäst vid moderns moderkaka, vilken i sin tur sitter fast i livmoderslemhinnan.
Navelsträngen utgår från barnets mage och innehåller två artärer och en ven. Blodkärlen bildar sammanflätade spiralvridningar som ligger inbäddade i en geléaktig vävnad med tunt hölje – vilket ger strängen utseendet av en mjuk, vriden rep.
När modern andas in passerar syret hennes blod via hjärtat och lungorna, och därefter transporteras syret genom moderkakan ut i fostrets finmaskiga blodkärl. Koldioxid avlägsnas från barnets kropp på samma sätt, fast i omvänd ordning.
Med hjälp av de navelsträngsartärer som är fästa vid moderkakan pumpar fostrets hjärta runt sitt eget blod. Moderkakans finaste förgreningar ligger badande i moderns blod. De töms genom navelvenens förgreningar, som leder blodet tillbaka till fostret och vidare till hjärtat. Barnets använda blod pressas ut genom artärerna, medan fräscht blod återvänder via venerna till hjärtat.
Samtidigt bildar moderns blod i moderkakan en sorts sjö som sköljer runt fostrets allra minsta kärl, kapillärerna. Till skillnad från fostrets blod, som stannar inom kärlen, rinner det materna blodet in genom 80 till 100 små, slingrande livmodersartärer som töms ut i den ungefär 1,5 deciliter stora ”sjön”. Detta blod förnyas tre till fyra gånger varje minut.
I sällsynta fall lossnar moderkakan från livmodern, vilket kan leda till att fostret får mindre syre och därmed utgör en risk för barnet. Endast omkring en procent av alla gravida drabbas, och det inträffar oftast under de sista tolv veckorna av graviditeten. Kvinnor som redan har barn, är äldre än 35 år, tidigare haft en moderkaksavlossning eller lider av sicklecellsanemi löper större risk.
Under själva förlossningen kan även navelsträngen utgöra en fara. Den kan hamna i oläge och klämmas av barnets huvud när detta trycker mot moderns bäcken, vilket hindrar blodflödet, eller så kan den linda sig runt barnets hals. Strängen klipps normalt av med två klamrar direkt efter födseln.
Efter födseln sjunker barnets kroppstemperatur, vilket gör att gelén som omger navelsträngen svullnar och kollapsar blodkärlen inuti strängen. Detta fungerar som en naturlig klammer och kan ske på bara fem minuter om processen får gå sin egen väg.
När barnet börjar andas tar hjärtat och cirkulationssystemet över, och bebisen använder sina lungor för att tillföras syre. Kemiska förändringar samt strängens uttänjning och kylning bidrar till att sammandra dess muskler.
Venen som går genom levern och förbinder den vänstra navelvenen med den nedre hålvenen – kroppens största vene, som återför blod till hjärtat från områdena under mellangärdet – förlorar sin cirkulationsfunktion efter födseln, men förblir en del av levern.
Inom en till två veckor torkar navelsträngen ut och lossnar från naveln. Föräldrar rekommenderas att hålla området rent och att kontakta barnmorska eller läkare om några onormala förändringar uppstår.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online