Fylumet Proteobacteria är det största fylumet bland bakterier och omfattar fler än 2 000 olika arter. Trots att det är den mest mångfaldiga gruppen delar dessa komplexa mikrober en gemensam gramnegativ cellvägg och utgör majoriteten av de gramnegativa bakterier som är betydelsefulla för medicin, industri och jordbruk. Fylumet indelas i fem klasser utifrån deras ribosomala RNA-sekvenser, där varje klass kännetecknas av en grekisk bokstav.
Deltaproteobakterierna (Delta Proteobacteria) ordnas i två ordningar, som båda är kemotrofa. Det innebär att de erhåller sin energi genom oxidation av ämnen i miljön, till skillnad från fototrofa organismer som hämtar sin energi från solljus. Båda ordningarna har tydliga men motsatta konsekvenser för industri och bioteknologi.
Den första ordningen av deltaproteobakterier består främst av strikta anaerober som föredrar elementärt svavel eller svavelhaltiga föreningar vid anaerob andning. Vissa arter har dock visats kunna tolerera syre tack vare speciella system som fångar upp syremolekyler. Bakterierna har en flagell för rörelse och växlar mellan en icke-växande rovfase där näringsintaget står i fokus och en intracellulär reproduktiv fas.
Desulfovibrionales kan överleva i miljöer med extrema pH-värden tills förhållandena blir gynnsammare. De återfinns i lera, förorenade sjösediment och metangasreaktorer – miljövänliga anaeroba behandlingsanläggningar som kan producera biogas från jordbruksavfall med hjälp av anaeroba bakterier.
Den andra ordningen av deltaproteobakterier är också gramnegativ. Dessa bakterier är aeroba och förflyttar sig genom glidning. De lever som rovdjur på andra bakterier och jästsvampar genom att utsöndra matsmältningsenzymer som löser upp organismernas cellväggar. Därefter utnyttjar Myxococcales de frigjorda peptiderna och aminosyrorna som kol- och kvävekällor för sin egen energiförsörjning.
Deras livsstil liknar slemsvamparnas, och de hittas i neutrala jordar, nedbrytande växtmaterial och animaliskt avfall. De trivs bäst i varma områden men har även påträffats i så kalla miljöer som den arktiska tundran.
Desulfovibrionales betraktas som ett allvarligt problem för industrin på grund av sitt kemotrofa beroende av svavel och svavelhaltiga föreningar. Detta leder till korrosion av svavelhaltiga material, inklusive järnet i rörledningar. Aeroba stammar kan dessutom bilda sulfidgaser som spänner från enbart obehagliga lukter till giftiga gaser som utgör en fara för människor i dåligt ventilerade utrymmen. Vissa industrier, framför allt pappersindustrin, är särskilt utsatta för dessa aeroba organismer, vilka kan orsaka nedbrytning av pappersprodukter.
Till skillnad från Desulfovibrionales har myxobakteriestammar visats producera bioaktiva metaboliter med antibakteriella och svampdödande egenskaper, vilka kan isoleras för medicinsk användning. Ett särskilt intressant exempel är ett naturligt antibiotikum som kan användas mot tuberkulos. Det verkar genom att hindra patogenen från att syntetisera DNA och därmed förhindra dess reproduktion.
Deltaproteobakterierna illustrerar hur samma bakteriella grupp kan vara både skadlig och värdefull för människan. Medan Desulfovibrionales orsakar korrosion och luktproblem inom industrin, erbjuder Myxococcales lovande möjligheter inom läkemedelsutveckling. Fortsatt forskning kring dessa mångsidiga mikrober kan därför bidra till både bättre skydd mot deras negativa effekter och nya medicinska genombrott.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online