Oreglerade koncentrationer av arsenik i vatten skadar människors hälsa, men att hålla arseniknivåerna låga kräver stora resurser i form av kapital, tid och personal. I utvecklade länder som USA är vatten med betydande halter arsenik nästan obefintligt. USA:s miljöskyddsmyndighet (EPA) reglerar den tillåtna mängden arsenik i vatten och kräver regelbunden provtagning samt avlägsnande av ämnet. Underutvecklade länder i Asien, Sydamerika och Afrika har däremot svårt att skydda sina vattentillgångar från giftiga koncentrationer av arsenik. Dessa nationer har ofta inte råd med vattenrening, vilket tvingar befolkningen att använda förorenade floder och brunnar som får sitt vatten från kontaminerat grundvatten.
Arsenik förekommer i spårmängder överallt i naturen – i luften, jorden, vattnet och i levande organismers kroppar. Vissa industrier, exempelvis tillverkning av bekämpningsmedel, använder även arsenik i sin produktion. Naturfenomen som vulkanutbrott och skogsbränder bidrar dessutom med betydande utsläpp av ämnet. Någon av dessa källor kan leda till att arsenik lakas ut i vattentillförseln, särskilt genom ansamling i grundvattenmagasin.
EPA reglerar arsenikhalterna i dricksvatten. År 1975 fastställde myndigheten en gränsvärdesstandard på 50 ppb, vilket motsvarar 50 delar arsenik per miljard delar vatten. Efter att flera studier visat på allvarliga hälsoeffekter vid arsenikkonsumtion utfärdade National Academy of Sciences år 1999 en rapport som varnade för att den gällande standarden fortfarande var för giftig för människor. Som en följd av detta sänkte EPA gränsvärdet år 2001 till endast 10 ppb.
Lokala myndigheter testar systematiskt arseniknivåerna i dricksvatten och andra vattenkällor, men analyserna kräver ofta dyra laboratorier och avancerade metoder som atomabsorptionsspektrometri. För den enskilda konsumenten finns flera prisvärda testkit att köpa, om du vill undersöka arsenikhalten i vattenkällor på din egen fastighet. Kitet använder testremsor som via en kemisk reaktion visar mängden arsenik i vattenprovet inom en halvtimme.
Intag av arsenik skadar människokroppen, även vid låga nivåer. Arsenik är ett välkänt cancerframkallande ämne. År 1968 studerade W.P. Tseng byar i Taiwan och påvisade ett samband mellan ökad förekomst av hudcancer bland byborna och arsenikkoncentrationerna i dricksvattnet. En studie från 1998, ledd av C. Hopenhayn-Rich, visade att konsumtion av arsenikförorenat dricksvatten direkt korrelerade med fler fall av inre cancerformer, bland annat i njurar, lever, lungor och mage.
Arsenik orsakar även icke-cancerösa tillstånd, framför allt med hudrelaterade symtom. Personer som exponerats för ämnet utvecklade pigmentförändringar med ljusa eller mörka fläckar på huden. Keratos, ett medicinskt tillstånd där huden hårdnar och bildar utväxter, uppträdde på händer och fötter hos drabbade. Tseng fann dessutom en hög förekomst av så kallad blackfoot-sjukan, en perifer kärlsjukdom, bland taiwanesiska bybor. Sjukkan gör att vävnaderna i händer och fötter dör och lämnar efter sig svartnade stumpar. Arsenik kan även bidra till diabetes, högt blodtryck, hjärtsjukdom, leveravvikelser och nedsatt lungfunktion.
Rening av offentliga vattentillgångar som förorenats med arsenik sker genom en av flera kostsamma och tekniskt avancerade processer. Vid kemisk fällning tillsätts ämnen som binder arseniken och bildar kristaller som är lätta att avlägsna. Adsorption innebär att arseniken binds till ytan av ett poröst aluminiumhaltigt material som kallas aluminia. Jonbyte avlägsnar arsenik ur vattnet med hjälp av ett kemiskt ämne med negativ laddning som attraherar de positivt laddade arsenikjonerna. Slutligen pressas vattnet vid omvänd osmos genom ett membran – en tunn barriär som släpper igenom vattenmolekyler men stoppar andra ämnen, däribland arsenik. Av de fyra metoderna är kemisk fällning den enda som är för ineffektiv för privat bruk.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online