Förkortningen RDX står för Royal Demolition Explosive eller Research Department Explosive. Bland kemister är ämnet dock bättre känt som cyklotrimetylentrinitramin, cyclonite eller hexogen. RDX är ett nitroamin-baserat sprängämne som används i stor utsträckning av både militären och industrin.
I sitt rena, syntetiserade tillstånd är RDX ett vitt, kristallint fast ämne. Det används vanligtvis i blandning med andra sprängämnen samt med mjukgörare, oljor, vaxer och desensibiliseringsmedel. Till skillnad från dynamit är RDX mycket stabilt och kan därför förvaras säkert under lång tid. Det räknas som ett av de kraftfullaste och mest brisanta högexplosiva sprängämnen som används i militära operationer.
RDX användes ursprungligen som läkemedel på 1890-talet. Äran för upptäckten av det kemiska ämnet cyklotrimetylentrinitramin tillfaller den tyske kemisten Hans Henning. Dess sprängande egenskaper identifierades dock först många år senare, år 1920.
RDX producerades första gången som sprängämne genom att låta koncentrerad salpetersyra reagera med hexamin. En effektiv och skalbar tillverkningsprocess utvecklades dock inte förrän 1940, av den kemiska institutionen vid McGill University i Kanada. Under andra världskriget användes RDX flitigt som ett kraftfullt komplement till TNT, bland annat i den välkända blandningen Torpex, som användes i torpeder och bomber.
RDX kan framställas på flera olika sätt, men i USA bygger produktionen till stor del på den kontinuerliga Bachmann-processen. I denna process får hexamin reagera med salpetersyra, isättiksyra, ättiksyraanhydrid och ammoniumnitrat. Den kemiska substans som bildas filtreras därefter och kristalliseras för att skapa färdigt RDX. Biprodukter från processen inkluderar syranebel, svaveldioxid och kväveoxider.
Produktionen av RDX nådde sin topp under 1960-talet, då cirka 15 miljoner pund (drygt 6 800 ton) tillverkades varje månad. På grund av dess kraftiga explosiva egenskater är kommersiell tillverkning av RDX i allmänhet förbjuden – endast ett fåtal militära ammunitionsfabriker har tillstånd att producera ämnet för försvarsändamål.
RDX är ett färglöst kristallint pulver med en densitet på 1,82 g/cm³. Kvävehalten ligger på cirka 37,84 procent. Ämnet börjar sönderdelas vid ungefär 170 °C och smälter helt vid 205 °C. RDX är en icke-flyktig förening med extremt låg löslighet i vatten.
Dess höga grad av stabilitet gör att RDX är relativt lätt att hantera och lagra. Det finns dock ett viktigt undantag: ämnet blir mycket instabilt om det kristalliseras i temperaturer under 4 °C, vilket ställer särskilda krav vid hantering i kalla miljöer.
RDX används främst inom militären som sprängämne, men det finns även några civila tillämpningar – till exempel vid framställning av rivningskit, fyrverkerier och råttgift, där ämnet ingår i mycket små mängder.
Inom försvarsmakten används RDX både som tändhatt och som huvudsprängämne. Det används sällan i ren form utan blandas oftast med andra sprängämnen, såsom TNT, för att tillverka minor, torpeder, granater och flygbomber. Kombinationen RDX och TNT är känd som Composition B, en av de mest använda militära sprängladdningarna.
RDX kan orsaka illamående, kräkningar och krampanfall hos både människor och djur om det inandas eller sväljs i stora mängder. Långvarig exponering kan även påverka centrala nervsystemet. Den amerikanska miljöskyddsmyndigheten EPA (Environmental Protection Agency) har klassificerat RDX som en potentiell cancerogen för människor, vilket gör korrekt hantering och skyddsåtgärder extra viktiga.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online