DNA-fingeravtryck är en metod som jämför DNA-molekyler med varandra i syfte att identifiera individer. Tekniken bygger på förekomsten av vissa sekvenser i det mänskliga genomet, och prover kan tas på flera olika sätt – till exempel från hårstrån, blod eller hudceller. Idag räknas DNA-fingeravtryck till de viktigaste och mest använda teknikerna inom kriminalteknik.
DNA, deoxyribonukleinsyra, är den kemiska struktur som bygger upp våra kromosomer. Molekylen kallas dubbelhelix eftersom den består av två sammanflätade strängar av genetiskt material. Varje sträng är uppbyggd av nukleotider – sekvenser av baser. De fyra baser som finns i DNA är adenin, guanin, cytosin och tymin.
De två strängarna hålls samman via baserna, och varje bas kan bara binda till en specifik motpart. Guanin binder alltid till cytosin, medan adenin alltid binder till tymin. Denna regel gör att DNA-strängarnas struktur är förutsägbar och stabil.
Alla levande organismer har DNA, men det som gör varje individ unik är den exakta ordningen på basparen. Vårt DNA innehåller miljontals baspar, och just denna sekvens skiljer sig från alla andra människors på planeten. Det är denna variation som gör genetisk identifiering möjlig.
Grundidén bakom DNA-fingeravtryck är att identifiera specifika sekvenser i DNA-materialet. Eftersom antalet baspar är enormt har forskare utvecklat metoder för att analysera ordningen utan att behöva läsa av hela sekvensen. DNA-sekvenser upprepar sig nämligen i mönster, och det räcker att identifiera ett sådant mönster för att kunna skapa ett DNA-fingeravtryck.
När ett DNA-prov har tagits extraheras och isoleras DNA:t fysiskt från cellerna i ett laboratorium. Därefter spjälkas DNA:t med särskilda enzymer, och de kvarvarande fragmenten separeras genom elektrofores – en process där partiklar förflyttas i en vätska under påverkan av ett elektriskt fält.
När partiklarna har separerats efter storlek kan de detekteras med hjälp av DNA-sonder och sedan ordnas till ett fingeravtryck som kan jämföras med andra prover.
DNA-fingeravtryck är inte samma sak som vanligt fingeravtryckande, där man direkt kan identifiera en misstänkt person. Det är i stället en metod för att jämföra DNA-prover med varandra. Tekniken används bland annat för att avgöra om två prover kommer från samma individ, från två släkt eller från två helt obesläktade personer.
Eftersom vissa DNA-sekvenser varierar kraftigt mellan olika individer kan forskare dessutom använda denna information för att beräkna den faktiska sannolikheten för att två prover verkligen matchar varandra. Detta gör DNA-fingeravtryck till ett kraftfullt verktyg både inom brottsutredningar och inom exempelvis faderskapstester.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online