Människan har fascinerats av månen i tusentals år. Astronomer spekulerade länge i vad som kunde finnas däruppe, precis som forskarna idag spekulerar om avlägsna planeter i solsystemet och universum. Tack vare det omfattande arbete som lagts ner på att studera månen, resa dit och hämta hem stenprover, är vår förståelse för vad den innehåller och vilken historia den bär på större än någonsin.
Anortosit och basalt är de två främsta typerna av stenar som finns på månens yta. Basalt är mörkare eftersom den innehåller mycket järn, ett mineral som absorberar ljus. Anortosit innehåller istället det ljusare mineralet fältspat. Stenprover som samlades in efter Apollo-landningarna berättar historien om en yta som upprepade gånger bombarderats av meteoriter, och många stenar visar tydliga spår av att ha smälts av dessa kraftiga nedslag.
Månens mare-basalter är vulkaniska magmatiska stenar som bildades genom den enorma värme som uppstod när gigantiska meteoriter slog ner på månens yta. Lava strömmade ut i kraterbassängerna och kyldes långsamt, vilket gav upphov till deras ovanliga struktur. Vissa mare-basalter har en textur som tyder på att lavan kristalliserades gradvis under avsvalningen, medan andra indikerar en snabbare kylning. Dessa stenar är relativt unga och uppvisar därför få tecken på stötmetamorfos från senare meteoritnedslag.
Större delen av månens högländer täcks av plutonisk magmatisk berggrund – månens allra äldsta stenar. De uppvisar betydande stötmetamorfos till följd av miljontals års meteoritbombardemang. Alla plutoniska magmatiska bergarter – anortosit, norit och troktolit – innehåller fältspat, men endast anortosit består helt av detta mineral. Norit innehåller dessutom olivin, medan troktolit innehåller pyroxen. Månens ursprungliga skorpa var rik på fältspat, som vid smältning blev lättare än omgivande material och flöt upp till ytan.
Impaktbreccia är den vanligaste typen av månsten. Den bildas av material från meteoriter som slagit ner på månen, där värmen från kollisionerna sammanfogade fragmenten till ny sten. Breccior är antingen monomikta, vilket innebär att de endast innehåller en sorts sten, eller polymikta när de innehåller flera olika. Brecciorna täcker stora regioner av månens yta och har kunnat kartläggas redan med hjälp av teleskop. De flesta av dem är polymikta.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online