Dagvatten definieras som allt regn- eller smältvatten som inte hinner tränga ner i marken utan i stället rinner av via rännstenar och dagvattenbrunnar vidare till älvar, vikar och andra vattendrag. När vattnet strömmar över hårdgjorda ytor som parkeringsplatser, gator och tak samlar det på sig kemikalier och andra föroreningar som kan skada vattendragen. Det finns många tekniker för att behandla och kontrollera dagvattenutsläpp, men enligt den amerikanska miljöskyddsmyndigheten (EPA) fokuserar de flesta moderna metoder på så kallade bästa tillgängliga metoder, "best management practices" (BMP).
Den ökande urbaniseringen gör att regn och smältvatten rinner direkt ut i dagvattenbrunnar, diken och vattendrag utan någon form av rening. Vattnet, som ofta innehåller bakterier, patogener och kemikalier, kan utgöra risker för människors hälsa.
Näringsrikt dagvatten kan låta positivt, men är det inte: det sänker syrehalten i vattnet, stimulerar algblomning i sjöar och älvar samt ökar erosion och slamtransport. Det hotar kvaliteten på livsmiljöerna för vattenlevande organismer.
Lägg därtill den ökade volymen avrinningsvatten, och dagvattensystemen kan lätt bli överbelastade – med översvämningar och utsläpp av orenat avloppsvatten som följd. Dagvattenföroreningar hotar även vattendragens estetiska värden samt friluftsliv och turism.
Ett flertal skadliga föroreningar återfinns i dagvatten. Ämnen kopplade till stadsverksamhet inkluderar tungmetaller, olja samt bekämpningsmedel och ogräsmedel som sköljs bort från gator, gräsmattor och åkrar. Dagvatten innehåller ofta näringsämnen som fosfor och kväve från trädgårdsskötsel, jordbruk samt läckande avloppsledningar och enskilda avlopp. Sediment – den största föroreningsbördan, som ofta härstammar från byggverksamhet – ökar vattnets grumlighet och skadar vattenlivet. Andra föroreningar är organiskt material och bakterier.
Olika regelverk hjälper till att kontrollera dagvattenavrinning. En del fokuserar på föroreningar från diffusa källor ("nonpoint source", NPS), vilket i den federala lagen Clean Water Act (CWA) definieras som vattenföroreningar utan tydligt definierade utsläppspunkter. Statliga och lokala myndigheter ansvarar för behandlings- och kontrollprogram som är särskilt utformade för diffus förorening, bland annat stadsavrinning.
Punktutsläpp, exempelvis från industrianläggningar och avloppsreningsverk, övervakas genom tillståndsprogrammet NPDES (National Pollutant Discharge Elimination System) inom ramen för CWA. Platsspecifika program utformas i enlighet med regulatoriska krav och för att hantera föroreningar och andra relevanta parametrar.
Efterlevnad av NPDES samt statliga och lokala dagvattenprogram kretsar kring användningen av "best management practices" (BMP) för att hantera volymen dagvattenavrinning och förebygga eller minska utsläpp av föroreningar. BMP-metoder delas in i två huvudkategorier: behandling och kontroll, samt förebyggande åtgärder.
Tekniker för behandling och kontroll kan minska halterna av olja, suspenderade partiklar, lösta metaller och fosfor. Dagvattenflödet fångas upp och föroreningar avlägsnas genom filtrering, infiltration, dränering och andra tekniker. Sådana åtgärder kräver normalt ett långsiktigt åtagande för drift och underhåll, enligt North Carolina Division of Water Quality (DWQ).
Förebyggande åtgärder minskar de negativa effekterna av dagvattenavrinning genom design-, drift- eller förvaltningslösningar som omfattar markanvändningspraxis och källreduktion. Åtgärder inom markanvändning fokuserar på det bästa sättet att placera olika verksamheter inom ett projektområde för att undvika miljöskador.
Källreducerande åtgärder går ut på att identifiera föroreningskällorna och införa konstruktions- och driftförändringar som minimerar eller helt eliminerar dem. Förebyggande åtgärder bedöms generellt vara mer effektiva och kostnadseffektiva än kontrollåtgärder, enligt DWQ.
Att utbilda medborgare om vikten av dagvattenhantering och hur man förhindrar att föroreningar når våra vattendrag är en av de mest effektiva BMP-åtgärderna. EPA rekommenderar exempelvis att kommersiella verksamheter täcker över och rengör fettbehållare för att undvika läckage, och att byggföretag installerar siltstängsel, växttäcken och andra sediment- och erosionskontroller, särskilt efter kraftiga regn. Jordbruk, skogsbruk och bilrelaterad verksamhet är exempel på branscher vars BMP-åtgärder kan bidra väsentligt till att begränsa dagvattenavrinning.
Det finns många sätt för boende att bidra till mindre förorenad dagvattenavrinning. Häll aldrig hushållsprodukter som insektsmedel, bekämpningsmedel, färg eller begagnad motorolja på marken eller i dagvattenbrunnar. Serva din bil ordentligt för att förebygga läckage av olja och kylarvätska. Använd gödning och bekämpningsmedel endast när det behövs, eller välj icke-kemiska alternativ.
Sanda uppinfarten i stället för att använda salt och kemikalier under vintern. Engagera dig dessutom gärna i lokala dagvattenprogram. Initiativ från allmänheten kan omfatta plantering längs vattendrag, ideell miljöövervakning, märkning av dagvattenbrunnar och städning av bäckar. För mer information, se EPAs nationella lista över BMP-metoder (https://cfpub.epa.gov/npdes/stormwater/menuofbmps).
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online