Plastpåsars egenskaper: material, tillverkning och miljöpåverkan

Plastpåsar finns överallt i vår vardag. Trots att allt fler företag erbjuder återanvändbara påsar och kassar till sina kunder används plastpåsar fortfarande till nästan allt – från matvaror till förpackningar. Deras egenskaper gör dem praktiska och billiga, men produktionen och spridningen av dessa påsar kan vara skadlig både för miljön och för människorna som lever i den.

Funktion

Plastpåsar har använts i många år som ett enkelt och billigt sätt att förvara och bära mat och andra föremål. Plastkassar är en av de allra vanligaste varianterna. De utvecklades ursprungligen som ett trädbesparande alternativ, tänkt att minska pappersavfall och onödig avverkning av skog. Effekten blev dock inte den avsedda. Plastpåsar är i stället skadliga för miljön på grund av sina kemiska egenskaper och sin långa nedbrytningstid.

Egenskaper

Nästan alla plastpåsar tillverkas av petroleum som smälts och formas till en termoplastisk polymer känd som polyeten. Polyeten är lätt att forma till i princip vilken form som helst och håller ihop även när det sträcks ut mycket tunt. Materialet är vattentätt, giftfritt för de varor som förvaras i påsen, slagtåligt samt motståndskraftigt mot bakterier och annan mikrobiell tillväxt. Plasten blandas dessutom med andra kemikalier för att uppnå olika styrkor och yttexturer beroende på användningsområde.

Typer av polyeten

Det finns flera olika typer av polyeten som används vid tillverkningen av plastpåsar:

• Lågdensitetspolyeten (LDPE) – används till brödpåsar och bubbelplast.
• Linjär lågdensitetspolyeten (LLDPE) – används till tidningspåsar och film för kemtvätt.
• Medeldensitetspolyeten (MDPE) – används till förpackningar för toalettpapper och hushållspapper.
• Högdensitetspolyeten (HDPE) – används till matkassar, shoppingkassar och luftkuddar för skyddande förpackning.

Varje typ har något olika kemiska egenskaper, vilket påverkar påsens hållbarhet, flexibilitet och transparens.

Tillverkning

Sättet som plastpåsarna tillverkas på kan påverka deras slutliga egenskaper. Det finns tre vanligaste processer:

• Extrudering: Plastpärlor hälls ner i en cylinder där de värms upp och formas genom rotation.
• Termoformning: Plastark värms upp och blåses eller pressas till önskad form.
• Filmblåsning: En tunn plaststråle sprutas upp i luften och blåses sedan med tryckluft tills den antar önskad form.

Dessa metoder avgör bland annat påsens tjocklek, styrka och elasticitet.

Återvinning och miljöpåverkan

Plastpåsars egenskaper gör att återvinning ofta kan vara svår. Redan själva produktionen lämnar tydliga spår: varje 100 miljoner tillverkade plastpåsar genererar cirka 3 097 ton koldioxid. Enligt en studie publicerad av Chapman & Hall år 1995 krävs hela 29 energienheter för att framställa plast, samtidigt som processen släpper ut miljöfarliga ämnen som svaveldioxid (SO₂), kväveoxider (NOₓ), biologiskt syreförbrukande ämnen (BOD), kolmonoxid (CO) och kolväten (CHₓ) i atmosfären. Även vid återvinning av påsarna riskerar samma kemikalier att frigöras på nytt, vilket gör hela livscykeln problematisk ur miljösynpunkt.