K2, även känt som Spice, var en enormt populär produkt tack vare sina psykoaktiva egenskaper. Spice innehöll torkat växtmaterial från arter som Canavalia rosea, Clematis vitalba, Nelumbo nucifera, Pedicularis grandifolia, Heimia salicifolia, Leonurus sibiricus och Ledum palustre – alla arter som tidigare undersökts för möjlig psykoaktiv verkan.
Även om produkten utåt sett marknadsfördes som rökelse, rökte användarna den på ungefär samma sätt som marijuana. Växterna i K2 förekom dock inte i doser stora nog för att ge någon psykoaktiv effekt. I stället byggde blandningen på ett antal forskningskemikalier som liknade Δ9-tetrahydrocannabinol (THC) – den aktiva ingrediensen i marijuana – till struktur och funktion. Dessa kemikalier gav effekter som påminde starkt om marijuana, men var samtidigt inte olagliga och visade sig inte heller i vanliga drogtester.
Den 1 mars 2011 förklarade den amerikanska narkotikamyndigheten (DEA) dessa ämnen olagliga – efter att 16 andra länder redan gått före.
JWH-018, tidigare benämnd 1-pentyl-3-(1-naftoyl)indol, var den främsta forskningskemikalien i K2-rökelsen. Ämnet utvecklades av John W. Huffman, organisk kemist vid Clemson University. Gram för gram är det betydligt mer potent än marijuana, och därför späddes det ut i produkten. Till skillnad från den partiella agonisten Δ9-THC är JWH-018 en full agonist vid CB1-receptorn. Hittills hade inga allvarliga skador eller dödsfall kopplats till överdoser av ämnet.
JWH-073 är en annan forskningskemikalie från naftoylindolfamiljen. Den fungerar som partiell agonist vid både CB1- och CB2-receptorerna. Ämnet är något selektivt för CB2-subtypen – med ungefär fem gånger högre affinitet än för CB1 – vilket bidrar till dess smärtlindrande effekter. Det finns dock ännu inga publicerade studier om JWH-073:s effekter på människor.
Till skillnad från JWH-familjen syntetiserades HU-210 (1,1-dimetylheptyl-11-hydroxitetrahydrocannabinol) år 1988 av professor Raphael Mechoulams forskargrupp vid Hebreiska universitetet i Jerusalem. Kemikalien är 100 till 800 gånger mer potent än den aktiva ingrediensen i marijuana, och anekdotiska uppgifter tyder på att effekterna även kan vara långvarigare. Medan naftoylindolerna inte är kemiskt släkt med naturliga cannabinoler är HU-210 i själva verket en nära analog till Δ8-THC. Ämnet var länge av stort intresse för prevention och behandling av Alzheimers sjukdom, innan det förbjöds av den amerikanska narkotikamyndigheten.
Kannabicyklohexanol – även känt som CP 47,497:s 1,1-dimetyloktylhomolog – är ytterligare en agonist vid cannabinoidreceptorer. Det utvecklades tidigare än de övriga kemikalierna i K2 och syntetiserades först av Pfizer redan 1979. CP 47,497 användes initialt som aktiv ingrediens i K2, tills man upptäckte att dess dimetyloktylhomolog förvånansvärt nog var betydligt mer potent. Liksom JWH-018 är det en selektiv full agonist vid CB1-receptorn, vilket gjorde det till orsaken bakom den stora majoriteten av de marijuanaliknande psykoaktiva effekterna som K2 hade före förbudet.
Syntetiska cannabinoider har senare kopplats till allvarliga biverkningar som hjärtklappning, ångest, psykossymtom och i vissa fall dödsfall. Dagens så kallade spice-produkter innehåller ofta nya, okända ämnen som aldrig testats på människor, vilket gör dem betydligt farligare än marijuana. I Sverige klassas flera syntetiska cannabinoider som narkotika, och all handel med dem är förbjuden.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online