Det var en tid då olympialöparen Amy Yoder Begley planerade sina löprundor runt tillgängliga toaletter. Hennes problem började på gymnasiet: plötsliga magsmärtor, stressfrakturer, hypertyreoidism, muskelkramper, diarré, förstoppning, trötthet, hudutslag och ledsmärta. Läkare hittade ingen orsak. Först vid 28 års ålder, 2006, fick hon diagnosen celiacisjukdom – intolerans mot gluten i vete, korn och råg. Tillståndet skadar tunntarmen och ger dålig näringsupptag. Orsaken är inte helt känd, men familjer med typ 1-diabetes och Down-syndrom har ökad benägenhet.
Efter diagnosen tog Begley bort gluten och märkte omedelbar förbättring: «Det gjorde mig mer normal. Det tog bort min ångest. Jag kom ihåg att mina bästa tävlingar kom efter låggluten- eller glutenfria middagar.» Hon var inte längre trött och uppblåst, kunde äta närmare tävlingar och behövde inte planera runt toaletter.
Begleys historia är typisk: genomsnittligt tar det fyra år att få diagnos i USA. Enligt University of Chicago Celiac Disease Center skulle antalet amerikaner med celiacisjukdom fylla 936 kryssningsfartyg – men passagerarna på 908 av dem vet inte att de har det. Utesluten diagnos riskerar undernäring, osteoporos och inre blödningar.
En Mayo Clinic-studie visar att celiacisjukdom är fyra gånger vanligare idag än på 1950-talet. Prevalensen ökar, precis som andra livsmedelsallergier och autism. Orsaken är osäker: bättre diagnostik, förändrad veteodling/bearbetning, eller mer gluten i bearbetade livsmedel och läkemedel. Men förvirring om glutenrelaterade problem finns fortfarande.
Celiacisjukdom är inte en spektrumdiagnos – man har det eller inte. Det är en autoimmun sjukdom där gluten förstör tunntarmen, vilket leder till anemi, infertilitet och bensjukdom (förklarar Begleys stressfrakturer). Men den mest diskuterade – och minst förstådda – är glutenkänslighet.
Glutenkänslighet ger samma symtom som celiacisjukdom, men utan påvisbar tarmskada. Det finns inget formellt diagnostiskt test. Läkare kan diagnostisera celiacisjukdom med blodprov eller biopsi, men inte glutenkänslighet. «Jag accepterar att patienter kan ha glutenrelaterade symtom utan celiacisjukdom, men jag kan inte ge en vetenskaplig diagnos», säger gastroenterologen Colin Howden.
Glenn Osten Anderson drabbades vid 24 års ålder av hudutslag, svåra matsmältningsbesvär och viktminskning. Efter fyra år föreslog en läkare glutenkänslighet och glutenfri diet – med omedelbar förbättring. Symtom liknar celiacisjukdom (magont, kräkningar, kronisk diarré) men varierar i svårighetsgrad och ger ingen tarmskada.
En tredje förvirrande faktor är veteallergi – där kroppen reagerar på vilken del som helst av vete, inte bara gluten.
Många äter glutenfri för att gå ner i vikt. Men Howden menar att fördelarna oftare är korrelation än orsak: gluten finns i kaloritäta livsmedel (pizza, muffins, hamburgerbröd). «Gluten har blivit ett smutsigt ord. Vissa som hävdar glutenkänslighet har bara ätit dåligt. De går glutenfria, äter mer fisk och råvaror – och mår bättre.»
Begley håller med: celiacisjukdom öppnade dörren till en hälsosammare livsstil med obehandlade råvaror. «Quinoa och sötpotatis är mina favoriter.» Anderson borstar på trendföljare: «Vem som väljer detta av trend är en idiot. Jag älskar pasta och pizza – jag kan bara inte äta det.»
Glutenfria alternativ finns överallt; försäljningen förväntades överstiga 5 miljarder dollar 2015. Restauranger blir mer tillmötesgående (t.ex. P.F. Chang's med egna woks och handskar). Men Begley undviker fortfarande glutenfria menyer på flesta restauranger – strikt förfarande är undantag, inte regel. «Jag oroar mig fortfarande för korskontaminering.»
Om du misstänker glutenrelaterade symtom: sök gastroenterolog innan du går glutenfri. Det är svårare att testa för celiacisjukdom efter gluteneliminering – då är det oklart om man är i remission eller aldrig hade sjukdomen. Var ärlig med din läkare och gör nödvändiga tester.
Mer info: boken «Real Life with Celiac Disease» (American Gastroenterological Association Press).
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online