Fängelseisering avser den process som intagna genomgår när de anpassar sig till bristen på privatliv, frihetsberövandet och den stela strukturen inom fängelset. Många intagna rapporterar en rad psykologiska förändringar till följd av den stress som vistelsen medför. Effekterna kan skapa långvariga psykologiska spår som orsakar svårigheter för vissa intagna även långt efter frigivningen.
Många fångar bevittnar våld och brutalitet, medan andra själva blir offer. Oro för sin egen säkerhet i kombination med konstanta höga ljud kan skapa betydande ångest. Rädslan att bli utsatt gör att många utvecklar en överdriven vaksamhet, så kallad hypervigilans. Svåra sömnförhållanden förstärker ofta känslorna av oro ytterligare. Inspärringen kan dessutom leda till panikkänslor och klaustrofobi. För fångar med trauman från barndomen i bagaget riskerar fängelsevistelsen att innebära en återtraumatisering. Andra intagna utvecklar posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) till följd av de långvariga stressande förhållandena.
Förlusten av autonomi över nästan alla delar av det dagliga livet kan minska känslan av självvärde. Intagna saknar valmöjligheter gällande måltider, fritid eller vem som ska dela deras cell. När kontakten med vänner och familj försvåras drar sig många helt socialt tillbaka på grund av frustrationer. Känslan av personligt värde minskar också när de inte längre deltar i meningsfulla dagliga aktiviteter. Bristen på syfte, i kombination med avsaknad av fritidsaktiviteter och positiva sociala relationer, skapar känslor av depression och hopplöshet hos många fångar.
Enligt National Center on Addiction and Substance Abuse vid Columbia University har 85 procent av USA:s fängelsepopulation en historik av missbruksproblem. Samtidigt får endast 11 procent av de intagna någon form av behandling under fängelsetiden. Intagna med missbrukshistorik fortsätter ofta sitt bruk under vistelsen, eftersom droger fortfarande är lättillgängliga på de flesta anstalter. De som inte får behandling löper dessutom hög risk att återfalla i brottslighet efter frigivningen.
Fängelseskulturen avråder intagna från att visa många känslor. Uttryck av sorg kan tolkas som svaghet och sårbarhet, medan tuffhet, ilska och fientlighet ofta betraktas som en tillgång. Många intagna ansluter sig till gäng för att undvika att bli utnyttjade, medan andra begår våldsbrott för att vinna acceptans. Denna anpassning blir en överlevnadsstrategi för många, men den hindrar dem samtidigt från att kunna uppleva och uttrycka äkta känslor – något som kan bestå även efter frigivandet.
Att förstå dessa psykologiska effekter är viktigt för både vårdpersonal och beslutsfattare. Utan adekvat psykologiskt stöd och rehabilitering under och efter fängelsevistelsen ökar risken för återfall i brottslighet. Insatser som behandling av missbruk, terapi och social återintegrering är därför avgörande komponenter i ett fungerande rättssystem som syftar till att bryta den onda cirkeln.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online