ADD (attention deficit disorder), på svenska ofta beskrivet som uppmärksamhetsstörning utan hyperaktivitet, klassificeras av American Psychiatric Association som en neuropsykiatrisk diagnos som vanligtvis upptäcks i barndomen. Det främsta kännetecknet är ouppmärksamma beteenden, men bilden kan även omfatta hyperaktivitet och impulsiva handlingar. Symtomen brukar ge upphov till funktionsnedsättningar före sju års ålder, även om vissa barn inte får en diagnos förrän flera år efter att symtomen debuterat. Eftersom kraven i skolan har höjts övervakas barn numera mer systematiskt och remitteras ofta för utredning redan när de börjar förskoleklass eller skolan.
Ouppmärksamhet kan skapa betydande svårigheter i skolan, eftersom barnet lätt blir distraherat av ljud eller visuella intryck i klassrummet. Barnet kanske inte lägger märke till detaljer, kan göra slarvfel i skolarbetet och glömmer lätt dagliga rutiner och aktiviteter.
Det ouppmärksamma barnet kan också framstå som trotsigt, eftersom hen ofta undviker, ogillar eller tvekar inför uppgifter som kräver långvarig koncentration. När uthållig uppmärksamhet efterfrågas kan barnet verka disträ, eller som att hen inte lyssnar när någon tilltalar hen direkt. Läxor och hushållssysslor kan bli en utmaning, eftersom barnet ofta inte fullföljer instruktioner eller avslutade uppgifter. Svårigheter med att organisera uppgifter och aktiviteter gör dessutom att barnet tappar bort saker i onödan.
Hyperaktiva och impulsiva drag är inte lika framträdande vid ADD som vid ADHD, men symtomen kan ändå förekomma. För att en ADD-diagnos ska kunna ställas måste barnet dock uppvisa färre än sex hyperaktiva och impulsiva symtom.
När hyperaktivitet eller impulsivitet finns med i bilden kan barnet peta med händer och fötter, resa sig utan tillstånd, springa runt i rummet eller klättra på möbler. Hen kan ha svårt att leka på ett lugnt sätt med kamrater och uppfattas ibland som för högljudd, påträngande eller pratsam. Hyperaktiva symtom kan få barnet att verka ständigt i rörelse. På grund av impulsiviteten har barnet ofta svårt att vänta på sin tur utan att avbryta andra, och under gemensam genomgång kan hen ropa ut svar innan läraren hunnit ställa frågan klart.
För att en ADD-diagnos ska kunna ställas måste läkaren eller psykologen kunna konstatera att funktionsnedsättningarna förekommer både hemma och i skolan eller förskolemiljön. Uppvisar barnet symtom i endast en av miljöerna kan diagnosen inte ställas, eftersom det då kan finnas en annan förklaring. Ofta handlar det helt enkelt om att barnet är uttråkat och drar sig undan in i sin egen värld.
Enligt American Psychiatric Association får symtomen på ADD inte enbart förekomma under förloppet av en genomgripande utvecklingsstörning, schizofreni eller annan psykotisk störning. De får inte heller bättre kunna förklaras av en annan psykisk störning. Detta kriterium är särskilt viktigt för förskolebarn, eftersom det säkerställer att diagnosen blir korrekt. Ett barn som är ouppmärksamt och verkar förlorat i sina egna tankar kan i själva verket visa tecken på en genomgripande utvecklingsstörning. I sådana fall krävs ytterligare utredningar för att kunna utesluta den diagnosen innan ADD kan fastställas.
Om du som förälder eller pedagog känner igen flera av dessa symtom hos ett barn, och svårigheterna består över tid samt påverkar barnets vardag hemma och i förskolan eller skolan, är det klokt att kontakta barnavårdscentralen, skolans elevhälsa eller barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). En tidig utredning ökar möjligheterna till rätt stöd och anpassningar, vilket gynnar barnets utveckling, trivsel och lärande.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online