När forskare talar om genetiken bakom Alzheimers sjukdom syftar de på DNA-sekvenser på specifika loci, alltså bestämda platser, på flera kromosomer. Medan fyra mutationer – en vardera på människans kromosom 1, 14, 19 och 21 – har varit kända i samband med sjukdomen i ungefär femton år, har forskare nu identifierat ytterligare tre sådana genetiska samband.
Alzheimers sjukdom (AD) är ett växande folkhälsoproblem i USA och andra industrialiserade länder. Det är en förvärvad sjukdom som yttrar sig i kognitiva och beteendemässiga funktionsnedsättningar. Patienterna debuterar oftast med en progressiv minnesförlust, som kompletteras med nedsättningar av andra kognitiva funktioner, exempelvis språkstörningar och sämre rumslig förmåga. En diagnos ställs när svårighetsgraden av symtomen märkbart stör personens sociala och yrkesmässiga funktion.
AD är den vanligaste orsaken till demens och den fjärde (i vissa studier den tredje) vanligaste dödsorsaken bland vuxna, och antalet fall har ökat under senare år. Sjukdomen bryter oftast ut efter 60 års ålder, men en mindre andel fall (under 10 procent) kan börja redan i 30-årsåldern. Prevalensen stiger till cirka 40 procent hos personer över 80 år, men intressant nog tyder forskning på att risken för ny debut faktiskt kan minska någonstans efter 90 års ålder. I USA lever idag omkring 5,2 miljoner människor med AD, vilket ger upphov till en rad kognitiva och fysiska funktionsnedsättningar.
Enligt beräkningar kommer 7,7 miljoner amerikaner att ha AD år 2030, och mellan 11 och 16 miljoner år 2050. Nivåerna och trenderna i andra industrialiserade länder liknar de i USA, vilket gör sjukdomen till en global utmaning för hälso- och sjukvården.
Sedan Alois Alzheimers skrifter, som beskrev sjukdomen som en atrofi av hjärnbarken, publicerades i början av 1900-talet har forskare identifierat flera histopatologiska fynd som förknippas med AD. Bland dessa återfinns neurofibrillära trassel (NFT), senila plack (SP), granulovakuolär degeneration, neuropiltrådar, synaptisk degeneration samt förlust av nervceller. Eftersom liknande fynd förekommer även vid andra neurodegenerativa sjukdomar har man ännu inte hittat någon enskild lesion som är patognomonisk – det vill säga entydigt utmärkande – för AD.
Orsaken till AD är fortfarande okänd, och mindre än sju procent av alla fall är familjära, det vill säga direkt kopplade till ärftlighet. Trots detta har forskare genomfört omfattande genetiska studier som knyter sjukdomen till kromosomala faktorer. AD orsakas alltså inte av specifika ”Alzheimer-gener”, utan verkar istället vara resultatet av en kombination av samverkande riskfaktorer. Därför är det viktigt att förstå vad gener är och hur de påverkar vår hälsa.
Kromosomer är långa trådar av deoxyribonukleinsyra (DNA) som hålls samman, formas och organiseras med hjälp av proteiner som kallas histoner. Människan har 46 kromosomer, ordnade i 23 par, och varje kromosom bär på ett stort antal gener. Små kromosomer, som Y-kromosomen hos män, kan innehålla endast ett fåtal gener, medan de flesta bär på tusentals. De kända genmutationer som kopplas till AD är utspridda över flera olika kromosomer.
Mutationer i generna för amyloidprekursorprotein (APP) på kromosom 21, presenilin I på kromosom 14 och presenilin II på kromosom 1 leder alla till en relativ överproduktion av beta-amyloidpeptid – det ämne som påträffas i hjärnans nervceller vid obduktion av personer med AD. En annan gen som förknippas med sjukdomen är apolipoprotein E (APOE), belägen på kromosom 19. Nyligen upptäckte Philippe Amouyel och hans kollegor vid Pasteurinstitutet i Paris ett samband med generna CR1 och CLU – något som Julie Williams och hennes forskargrupp i Wales oberoende av varandra också kunnat visa. Dessutom identifierade Williams team ett samband mellan AD och en gen som kallas Picalm. Tillsammans ger dessa upptäckter forskarna allt bättre möjligheter att förstå sjukdomens mekanismer och att i framtiden utveckla nya behandlingar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online