
Hyperaktivitetssyndrom utgör en del av ADHD (attention deficit hyperactivity disorder), en neurobiologisk störning som vanligtvis diagnostiseras i barndomen. En andel av dem som har ADHD fortsätter dock att ha symtom även i vuxen ålder, vilket gör tidig upptäckt och rätt stöd extra viktigt.
För att en ADHD-diagnos ska kunna ställas måste specifika kriterier uppfyllas. Detta säkerställer att typiska barnbeteenden inte förväxlas med störningen. Symtomen ska ha funnits redan i tidig ålder och beteendena ska ha varit tydliga under minst sex månader. Eftersom alla barn kan vara hyperaktiva och ouppmärksamma ibland måste ett barn med ADHD uppvisa beteenden som är betydligt mer frekventa och allvarliga än hos jämnåriga.
En annan central kriterium är att beteendena orsakar en märkbar funktionsnedsättning i mer än en miljö. Det finns tre olika undertyper: hyperaktiv-impulsiv, ouppmärksam samt kombinerad. Den kombinerade undertypen omfattar barn vars symtom uppfyller kriterierna för både den hyperaktiva och den ouppmärksamma formen.
Barn som diagnostiseras som primärt hyperaktiva uppvisar sex eller fler av följande beteenden:
Dessutom ska barnet uppvisa färre än sex av de ouppmärksamma beteendena för att klassificeras inom denna undertyp.
Beteenden som tyder på den ouppmärksamma formen av ADHD inkluderar:
För att främst diagnostiseras inom denna kategori måste sex av de ouppmärksamma kriterierna vara uppfyllda, medan färre än sex av de hyperaktiva kriterierna föreligger.
Symtomen måste synas i mer än en miljö för att en ADHD-diagnos ska kunna övervägas. Klassrummet, lekplatsen, hemmet och andra sociala sammanhang är de områden som beaktas. Om beteendena bara är tydliga i ett sammanhang kan orsaken ligga något annat bakom. Ett barn som exempelvis endast uppvisar hyperaktivitet hemma kan helt enkelt behöva släppa på trycket efter skoldagen. Om däremot enbart skolarbetet påverkas kan det röra sig om en inlärningssvårighet snarare än ADHD. En betydande funktionsnedsättning i både skolarbetet och vänskapsrelationerna är därför nyckelindikatorer.
Behandling av barn med ADHD kan innefatta läkemedel för att lindra symtomen samt samtalsterapi. Terapin är avgörande eftersom den ger kunskap om störningen och utrustar barnet, familjen och lärarna med konkreta strategier för att hantera vardagen. Läkemedel – antingen stimulerande eller icke-stimulerande – kan dock behövas för att barnet ska kunna sitta stilla och koncentrera sig tillräckligt länge för att terapin ska ge effekt.
Dessutom bör särskilda anpassningar i skolan och stödinsatser från samhället övervägas för att skapa bästa möjliga förutsättningar. Framgångsrik behandling kräver alltid ett lagarbete där sjukvårdspersonal, föräldrar, pedagoger och andra vårdgivare samverkar kring barnets behov.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online