Teorin om kognitiv anpassning (Cognitive Adaptation Theory) handlar om en av människans viktigaste försvarsmekanismer. Teorin söker förklara hur vi som människor hanterar hotfulla eller traumatiska händelser i vårt förflutna. Kognitiv anpassning är den process genom vilken människan "studsar tillbaka" – alltså återhämtar sig – efter negativa upplevelser i livet.
Den banbrytande artikeln om teorin skrevs av psykologen Shelley Taylor år 1983 och har sedan dess utgjort grunden för all vidare forskning inom området. Taylor identifierade tre centrala drag i den kognitiva anpassningen: sökandet efter mening, försöket att återfå kontroll över sitt liv samt återskapandet av självkänslan efter en problematisk händelse.
Efter en svår upplevelse söker det mänskliga psyket naturligt efter mening i det inträffade. Det innebär att man försöker se det goda i den negativa händelsen och identifiera vad man har lärt sig av den. Denna process anses vara ett viktigt sätt att övervinna de ärr som händelsen kan ha lämnat efter sig.
Att återfå kontroll handlar om att strukturera sitt liv på ett sådant sätt att händelsen aldrig upprepas. Genom att aktivt ta styrning över sin situation minskar känslan av hjälplöshet och utsatthet som ofta följer i kölvattnet av ett trauma.
Det sista steget är en genuin återuppbyggnadsprocess. Ofta tenderar psyket att "smickra" sig självt under arbetet med att bygga upp en positiv självbild efter ett traumatiskt eller på annat sätt destabiliserande event.
I grunden handlar teorin om mänsklig överlevnad och psykiskt självförsvar. Forskare som Taylor har beskrivit dessa mekanismer som illusioner. Dessa illusioner ska dock inte förväxlas med vanföreställningar. Illusionen om kontroll eller självkänsla är en funktionell illusion – den är nödvändig för att psyket ska kunna återuppbygga sig självt och anpassa sig till livet efter ett trauma. Illusion är därmed en nödvändig beståndsdel i ett psykiskt hälsosamt liv.
Man behöver inte nödvändigtvis ansluta sig till Taylors mer radikala ståndpunkt, nämligen att psykets försök att återuppbygga sig enbart är en illusion, om än en positiv sådan. Ett mer modererat synsätt, exempelvis det så kallade "rationella valets"-perspektivet, ser istället återuppbyggnadsprocessen som ett rationellt sätt att använda sina inre resurser för att återhämta sig och bygga upp sitt liv igen. Många som kommer ur en traumatisk situation betonar sina positiva egenskaper som ett sätt att återhämta sig – men detta innebär inte att dessa egenskaper är illusoriska eller överdrivna. Det visar endast att individen rationellt tar viss kontroll över sin egen självbild.
Teorin belyser den mänskliga psykets motståndskraft och de överlevnadsmekanismer som är inbyggda i det. För Taylor är skapandet av gynnsamma illusioner ett tydligt bevis på denna överlevnadsmekanism. Enligt henne skapar inte den mänskliga hjärnan denna form av självbedrägeri medvetet – det sker automatiskt, som ett sätt att hålla personen psykiskt intakt och fungerande även efter svåra prövningar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online