Bipolärt syndrom är ett samlingsnamn för en grupp sinnesstämningssjukdomar som orsakas av en funktionsstörning i hjärnan. Sjukdomarna delas in i fyra olika typer och diagnostiseras utifrån riktlinjerna i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM). Även om bipolär sjukdom är ett livslångt tillstånd utan botemedel går det bra att hantera med rätt diagnos och behandling. Det första steget är att känna igen tecknen och söka hjälp.
Bipolär typ I definieras av antingen maniepisoder eller en kombination av mani- och depressionsepisoder som varar i minst sju dagar. Diagnos kan också ställas om manisymtomen är så svåra att personen behöver vårdas på sjukhus omedelbart. En person med denna sjukdom har vanligtvis även depressionsepisoder som varar i minst två veckor. Typiska symtom är onormal optimism, koncentrationssvårigheter, impulsivitet och vanföreställningar.
En person som diagnostiserats med bipolär typ II uppvisar mönster av depression som alternerar med hypomani, alltså en lindrigare form av mani. Personen upplever dock aldrig någon fullt utvecklad mani eller blandade mani-depressionsepisoder. Symtom på denna typ inkluderar långvariga perioder av oro och ångest, frekvent gråt, självmordstankar eller djup depression samt kraftiga förändringar i mat- och sömnvanor.
Vissa personer uppvisar symtom på bipolär sjukdom som inte uppfyller kriterierna för typ I eller II. Det kan bero på att symtomen inte varar länge nog eller att personen inte har tillräckligt många symtom för en fullständig diagnos. Symtomen ligger dock uppenbarligen utanför personens normala beteende. Detta kallas bipolär sjukdom, ospecificerad (BDNOS). Symtomen kan exempelvis innebära snabba växlingar mellan maniska och depressiva besvär som visserligen uppfyller kriterierna, men inte under den tid som krävs. Dessa personer kan också drabbas av hypomaniepisoder som inte är frekventa nog för en diagnos av cyklotymi.
Cyklotymi betraktas som en lindrigare form av bipolär typ II, där hypomaniepisoder alternerar med mild depression under minst två år. Personer med denna störning uppfyller inte kraven för de övriga typerna av bipolär sjukdom, och de humörsvängningar de upplever ligger nästan inom det normala känsloregistret. Symtomen liknar dem vid bipolär typ I, men de är mindre svåra och varar kortare tid.
Den exakta orsaken till bipolär sjukdom är okänd, men vissa riskfaktorer gör att en person är mer mottaglig för att utveckla den. Den första är genetik – en person löper fyra till sex gånger större risk att insjukna om en förälder eller ett syskon har fått diagnosen. Kemiska obalanser i hjärnan är en annan viktig riskfaktor. Signalsubstanser har till uppgift att reglera humöret, och om kemikalierna i dessa transmittorer hamnar i obalans påverkas även humörregleringen.
I de flesta fall får patienter med bipolär sjukdom läkemedel som stämningsstabiliserare, antidepressiva och antipsykotika för att hjälpa dem hantera sin sjukdom. Utöver medicinering kan psykoterapi, ofta kallad samtalsterapi, spela en viktig roll genom att ge stöd, kunskap och vägledning i vardagen. Med rätt kombination av behandling och goda rutiner kan många leva ett stabilt och meningsfullt liv trots diagnosen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online