Humanistisk psykologi betraktar människan som en helhet – en unik individ som bär ansvar för sitt liv och gör sina egna val. Inom denna tradition ses människan som en varelse som söker kreativitet, mening och värde i tillvaron. De terapeutiska metoder som används fokuserar på hur en persons beteenden hänger samman med de inre känslorna och hur dessa påverkar självbilden.
I slutet av 1950-talet ville Abraham Maslow, Carl Rogers och andra psykologer utveckla ett mer humanistiskt förhållningssätt inom psykologin. De delade inte uppfattningen att mänskligt beteende enbart styrs av betingning eller av det medvetna och omedvetna sinnet. Istället menade de att människan i sin helhet – inklusive hälsa, kreativitet och individualitet – ligger bakom mänskliga beteenden. I början av 1960-talet gav de ut den första utgåvan av tidskriften Journal of Humanistic Psychology, vilket följdes av bildandet av Association for Humanistic Psychology år 1963.
Den främsta styrkan hos humanistisk psykologi är att den inte reducerar människan till separata komponenter, såsom gener, det omedvetna eller observerbara beteenden. Terapin anpassas individuellt efter varje person som söker hjälp; om klienten exempelvis vill lyssna på lugn musik under sessionen tillåter terapeuten detta. Klienten bestämmer vanligtvis själv vilka frågor han eller hon vill arbeta med under sessionerna och vilka steg som ska tas för att nå målen. Enligt SimplyPsychology.org ger detta förhållningssätt personen en äkta insikt i orsakerna bakom sitt eget beteende.
Det humanistiska förhållningssättet saknar specifika behandlingsmetoder för olika problem och fungerar därför inte lika bra för personer med schizofreni eller andra allvarliga psykiatriska diagnoser, enligt Abraham-Maslow.com. Teorierna inom humanistisk psykologi passar inte heller alla klienter. Denna ansats bortser dessutom från det omedvetna, vilket spelar en viktig roll i många andra psykologiska skolors teorier.
Carl Rogers utvecklade den klientcentrerade terapin utifrån teorin att alla människor strävar efter att nå sin fulla potential. Han ansåg att psykisk hälsa var en process av psykologisk utveckling och att en psykisk störning var en avvikelse i denna tillväxtprocess. Klientcentrerade terapeuter strävar efter empati, sätter personen i första rummet och hjälper sina klienter att uppnå självförverkligande – det vill säga att nå sin fulla potential.
På 1940-talet utvecklade Abraham Maslow behovshierarkin – fyra nivåer av behov som en person måste tillfredsställa innan hon kan nå självförverkligande. Först måste de fysiologiska behoven täckas, som mat, vatten och sömn, innan personen kan gå vidare till trygghetsbehov, vilka omfattar bostad, egendom och arbete. Därefter behöver hon uppnå kärlek och gemenskap, vilket kräver familj och vänner, innan hon kan utveckla självrespekt och respekt för andra. När alla dessa behov är uppfyllda kan personen slutligen nå självförverkligande.
Humanistisk psykologi har haft ett stort inflytande på modern terapi och på vår syn på människans potential. Genom att se hela människan snarare än isolerade symptom har denna riktning banat väg för de personcentrerade behandlingsformer som idag används världen över.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online