Rätt att vägra psykiatrisk behandling för barn och ungdomar

Rätten att vägra psykiatrisk behandling är en kontroversiell fråga, inte minst när det gäller barn och ungdomar. Frågan skapar ofta en spänd situation och ibland en direkt konflikt mellan patienten och vården. Här går vi igenom vilka regler och hänsynsomständigheter som gäller.

Barn och vårdnadshavares ansvar

Föräldrar och andra vårdnadshavare har i regel rätt att fatta beslut om behandling för sina barn och kan därmed även vägra behandling fram till att barnet uppnår en viss ålder. När barnet når den ålder som lagstiftningen fastställer får det en aktiv röst i frågor som rör den egna vården och kan i större utsträckning själv delta i besluten.

Vårdpersonalens perspektiv

När ett barn eller en förälder vägrar föreslagen behandling uppstår lätt motsättningar mellan läkaren och patienten. Läkaren kan då komma att behöva försvara sitt kliniska omdöme och motivera varför just den föreslagna behandlingen bedöms vara den bästa vägen framåt. En öppen dialog är avgörande för att lösa sådana konflikter.

Fara för sig själv eller andra

Det finns dock gränser för rätten att vägra. Om ett barn bedöms utgöra en fara för sig självt eller för andra har samhället, genom myndigheterna, möjlighet att under vissa förutsättningar besluta om tvångsvård eller tvångsvis sjukhusvistelse. Detta är en åtgärd som alltid ska användas med stor försiktighet och enligt gällande lagstiftning.

Riktlinjer för bedömning av beslutsförmåga

En central del i frågan är bedömningen av ungens beslutsförmåga. En sådan bedömning bör ta hänsyn till:

• Om ungdomen förstår vad behandlingen innebär och kan fatta ett eget välgrundat val.
• Om ungdomen förstår konsekvenserna av både att acceptera och att avböja behandlingen.

Ungdomen bör dessutom informeras om behandlingens risker och biverkningar, liksom om riskerna med att helt avstå från vård. Information om informerat samtycke bör ges, och en diskussion med både barnet och familjen om syftet med och fördelarna med den föreslagna behandlingen bör alltid genomföras.

Överväganden

En ung person som anses ha full beslutsförmåga bör ha stödjande föräldrar och ett förtroendefullt förhållande till sin läkare. Ungdomen ska dessutom stå fri från påtryckningar, hot eller vilseledande information som skulle kunna snedvrida dennes omdöme. Endast under dessa förutsättningar kan ett verkligt frivilligt och informerat beslut om behandling tas.