Den socialkognitiva teorin, som utvecklades av psykologen Albert Bandura, utgår från ett ömsesidigt förhållande mellan människan och hennes omgivning, där människan både påverkas av och aktivt formar sin miljö. Teorin betonar även inlärande genom observation, det vill säga att människor lär sig och återger beteenden genom att iaktta andra. De lär sig främst att upprepa beteenden som de tror leder till positiv förstärkning. Genom att utveckla sin självförmåga (self-efficacy) kan människor lära sig att ta ett steg tillbaka, observera, reglera sig själva och i slutändan förändra sina egna beteendemönster.
Teorin har dock flera välkända begränsningar som kritiker ofta lyfter fram. Nedan går vi igenom de viktigaste av dem.
Eftersom den socialkognitiva teorin är så bred har den kritiserats för att sakna en sammanhållande princip eller enhetlig struktur. Människor betraktas som så dynamiska att det blir svårt att tillämpa teorin i sin helhet. I praktiken fokuserar tillämpningen därför ofta på ett eller två enskilda begrepp, exempelvis självförmågan, i stället för hela teoretiska ramverket.
Enligt Albert Bandura är beteende till stor del inlärt. Evolutionspsykologer som Steven Pinker har dock hävdat att vissa beteenden är resultatet av känslomässiga reaktioner som i hög grad bestäms av biologiska faktorer, vilka styrs starkt av evolutionen, och som har liten koppling till betingning eller observation. Avundsjuka kan till exempel driva en person att agera på ett sätt som inte alls stämmer överens med dennes normala beteende.
Den socialkognitiva teorin bortser till stor del från hormonernas påverkan på beteendet. Hormoner kan påverka en persons beslutsförmåga och därmed förändra hur personen agerar. Dessutom ignorerar teorin genetiska skillnader som kan leda till variationer i människors kognitiva förmågor och beteenden – skillnader som inte kan förklaras enbart med hjälp av observation och förstärkning.
Förespråkare för den socialkognitiva teorin utgår från att beteende främst lärs in genom observation, förväntan och förstärkning. Teorin bortser dock från att människors beteendemönster kan förändras dramatiskt under livets gång, trots att omgivningen i stort sett förblir densamma. Mogna processer som åldrande, hjärnans utveckling och livserfarenheter spelar en roll som teorin inte fullt ut fångar.
Inom ramen för den socialkognitiva teorin betraktas antisocialt beteende som ett resultat av brister i de inlärda beteendemodeller som individen har tagit emot, och skulle därför kunna korrigeras genom förstärkning och träning av självförmågan. Många psykiska patologier, som schizofreni, har dock mer att göra med neurala defekter eller kemiska obalanser i hjärnan. Detta tyder på att även om terapi med fokus på självförmåga ibland kan hjälpa personer med psykologiska problem, så är personer som lider av psykiska störningar inte fullt ansvariga för eller i kontroll över sitt avvikande beteende.
Sammanfattningsvis erbjuder den socialkognitiva teorin värdefulla insikter om inlärande och mänskligt beteende, men dess begränsningar visar vikten av att kombinera den med biologiska, evolutionära och neuropsykologiska perspektiv för att få en mer helhetssyn på människans beteende.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online