Inom geologin uppstår diskordanser – det vill säga avbrott i den normala lagringsföljden av bergarter – genom flera olika naturliga processer. Dessa avbrott representerar tidsperioder då ingen ny avsättning skedde eller då äldre lager eroderades bort innan nya bildades. Här är de vanligaste orsakerna:
En diskordans kan bildas när sedimentationen helt upphör och inga nya sediment avsätts under en längre tid. Detta kan bero på flera faktorer, exempelvis förändringar i klimatet, havsnivåförändringar eller tektonisk aktivitet som påverkar områdets utveckling.
När ett landområde höjs upp över havsnivån utsätts det för erosion av vind, vatten och is. Erosionen kan avlägsna redan avsatta sedimentlager, vilket skapar en yta där yngre sediment senare kan avsättas direkt ovanpå äldre berggrund.
Tektoniska krafter kan vecka eller förkasta berglagren. När äldre, lutande eller veckade lager eroderas och därefter täcks av horisontellt avsatta yngre lager, uppstår en så kallad vinkeldiskordans – en av de mest tydligt synliga typerna av diskordans.
När magma tränger in i befintliga bergarter eller erupterar på jordytan kan lavaflöden täcka och bevara en erosionsyta. Detta skapar en skarp gräns mellan den äldre berggrunden och det unga vulkaniska materialet, vilket utgör en diskordans.
Bergarter som utsätts för höga temperaturer och högt tryck genomgår metamorfos, varvid deras textur och mineralsammansättning förändras. När metamorfa bergarter senare eroderas och täcks av yngre sediment, bildas en diskordans mellan metamorfen och den omgivande bergarten.
Genom att studera diskordanser kan geologer rekonstruera regionens geologiska historia och identifiera perioder av landhöjning, erosion och förändrade miljöförhållanden genom miljontals år.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online