Att hantera beteendeproblem kräver både skicklighet och kliniskt omdöme. Många människor – från skolelever med temperamentproblem till psykiatriska patienter som återvänder hem efter en vårdperiod – är så instabila att de behöver professionellt stöd i sin vardagsmiljö för att klara av sina beteendesvårigheter.
De mest beprövade teknikerna för att stärka självkontrollen och förebygga återfall kommer från kognitiv beteendeterapi (KBT). En persons psykiska tillstånd avgör förändringens tempo, och ett psykoanalytiskt förhållningssätt vid bedömningen kan vara ett värdefullt komplement.
Upprätthåll en lugnt mottaglig hållning genom hela processen. Det kanske inte låter som en beteendeintervention alls – men det är den viktigaste av dem alla. Psykiska tillstånd och beteende påverkar varandra djupt, och att ignorera det "emotionella klimatet" kan spoliera allt efterföljande arbete.
Beteendeproblem innebär alltid emotionella problem, som tar tag i människor via olika vägar: genetisk disposition, en traumatisk historia av förlust eller övergrepp, eller en försumlig och kaotisk uppväxt som hindrade personen från att lära sig reglera sina känslor från början.
Du måste lyssna uppmärksamt och lugnt innan du kan gå vidare till mer aktiva åtgärder. Instabila personer behöver ofta ventilera svåra känslor innan de kan ta till sig något nytt. En mottaglig lyssnare hjälper till att absorbera ångesten och skapa en atmosfär av trygghet. Psykoanalytikern Wilfred Bion beskrev detta som emotionell "containment" – en grundläggande del av alla terapeutiska ansträngningar.
När du har etablerat en grund av mottaglig ro och trygghet kan du förhandla fram ett målbeteende att arbeta med. Försök inte tvinga fram ett val – men tillåt heller inte för stor flexibilitet, eftersom ett helt irrelevant beteende i praktiken bara blir en form av undvikande.
Händer detta, fokusera då på personens "motstånd": vad är det hen är rädd för skulle hända om hen väljer ett mer relevant mål? Förändring kan kännas skrämmande, och många får en viss dold tillfredsställelse av sina symtom – till exempel genom att driva partner och vänner till vansinne eller genom att säkra mycket uppmärksamhet.
Det är oftast bäst att börja småskaligt. Att uppmuntra någon att helt enkelt lägga märke till förändringar i sitt kroppsliga tillstånd när ilskan växer gör det exempelvis möjligt att öva "time out" – att aktivt lämna konfliktsituationen innan man "exploderar", lugna ner sig i trygghet och sedan återvända.
Upprätthåll en lugnt uppmuntrande hållning. Motstånd, rädsla och misslyckanden kan radikalt sabotera förändringen. Att inte fullfölja en överenskommen strategi är inte ett bevis på hopplöshet, ovärdighet eller dumhet – det kan helt enkelt betyda att uppgiften var för ambitiös och behöver förenklas eller skalas ned.
Självförebråelse lamslår framstegen och håller status quo vid liv. För att förstå överdrivna självanklagelser utvecklade psykoanalytikern Harry Guntrip begreppet den "inre sabotören" – en mental struktur som aktivt motstår förändring och angriper hoppet. Begreppet hjälper till att utmana negativa tendenser genom att omformulera dem som den inre sabotörens verk, förändringens och lyckans fiende.
Tänkesättet uppmuntrar också en beslutsam, tävlingsliknande anda genom att underlätta "positivt självprat" – en uppmuntrande inre röst som hjälper till att övervinna rädslan. Öva gärna positivt självprat inför varje nytt målbeteende för bästa möjliga resultat.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online