Buffertar framställs på apotek eller av läkemedelstillverkare. De justerar pH-värdet i vattenbaserade lösningar för tillämpningar som kräver förutsägbar stabilitet och bästa möjliga kliniska resultat. Ur ett farmakologiskt perspektiv är det avgörande att kontrollera en lösnings pH-värde för att minimera nedbrytning av läkemedlet, öka patientkomforten och efterlevnaden samt förbättra effektiviteten vid läkemedelsadministrering.
Buffertlösningar kan motstå betydande pH-förändringar när en begränsad koncentration av syra eller bas tillsätts. pH-värdet definieras som den negativa logaritmen av den molära vätejonekoncentrationen. Den viktigaste egenskapen hos en buffertlösning är dess pH-värde. Dessa lösningar är oftast klara vätskor som förskrivs av läkare och administreras lokalt eller intravenöst av utbildad sjukhuspersonal.
En buffertlösning innehåller en svag syra och dess konjugerade bas, eller en svag bas och dess konjugerade syra. En stark syra avger sin proton lätt, vilket innebär att en stark syras konjugerade bas är en svag bas. De viktigaste egenskaperna hos en buffertlösning är pH-värdet, som kan beräknas med Henderson-Hasselbalchs ekvation, samt dess buffertkapacitet – alltså mängden syra eller bas som kan tillsättas utan att pH-värdet förändras nämnvärt – vilken kan beräknas med van Slykes ekvation.
Det främsta syftet med och den största betydelsen av buffertar inom farmacin är att skydda läkemedelspreparat från plötsliga pH-förändringar, även när begränsade koncentrationer av syra eller bas tillsätts.
Tillsatsen av ett ämne till en lösning påverkar också isotoniciteten, eftersom isotonicitet är en egenskap som styrs av antalet partiklar i lösningen. Det osmotiska trycket påverkas alltså inte bara av läkemedlet självt utan även av de buffertföreningar som ingår i formuleringen.
Efter att dessa föreningar har tillsatts kan det fortfarande hända att lösningen inte blir fullständigt isotonisk. Apotekaren beräknar då och tillsätter föreningar – vanligtvis natriumklorid eller kaliumfosfat – eller sterilt vatten till lösningen. Resultatet kallas ofta en buffrad isotonisk lösning. Både buffrade lösningar och isotoniska lösningar benämns också justerade lösningar.
Buffrade lösningar som ges intravenöst ger mycket få biverkningar, eftersom kroppen naturligt anpassar sig till små avvikelser från blodets normala pH-värde på 7,4. Vid farmaceutisk formulering för andra tillämpningar är det däremot viktigt att undvika stora förändringar i det osmotiska trycket över cellmembran. När buffrade isotoniska lösningar framställs för ögon, mjukvävnader, näshålor samt anala eller vaginala tillämpningar måste därför särskild hänsyn tas till isotoniciteten för att undvika komplikationer. Lösningen framställs och administreras så att den får samma koncentration av lösta ämnen som den biologiska vätska den kommer i kontakt med.
De flesta buffertar inom farmacin tillverkas av företag som Baxter och Abbott Laboratories. Trots detta uppstår det ofta situationer på apoteket där isotoniska buffertlösningar behöver beräknas och framställas. Apotekare måste då använda sina kunskaper inom anatomi, fysiologi, matematik, kemi och andra naturvetenskaper för att framställa rätt blandning och därigenom uppnå bästa möjliga resultat för patienten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online