I USA kan individer och familjer antingen teckna en privat sjukförsäkring eller få täckning genom offentliga program. Sjukförsäkringen hjälper försäkringstagaren att betala för läkarbesök, sjukhusvård, laboratorieundersökningar, specialistvård, receptbelagda läkemedel, hemsjukvård och akutsjukvård. Kostnaderna och förmånerna varierar beroende på vilken typ av täckning som väljs och på försäkringstagarens hälsotillstånd.
Många arbetsgivare erbjuder sjukförsäkring till sina anställda via kollektiva gruppförsäkringar. En arbetsgivarfinansierad försäkring omfattar oftast även deltagarens make eller maka samt barn. Den som saknar tillgång till en gruppförsäkring kan i stället teckna en individuell försäkring direkt hos ett försäkringsbolag. Personer med låga inkomster och äldre kan dessutom ofta kvalificera sig för gratis eller kraftigt subventionerad försäkring som finansieras av delstatliga, lokala och federala myndigheter.
De vanligaste formerna av privat sjukförsäkring i USA är flexibla förmåneplaner, hälsounderhållsorganisationer (HMO) och preferred provider-organisationer (PPO).
Flexibla förmåneplaner ger deltagaren frihet att själv välja förmåner, läkare och sjukhus, och man betalar då en viss andel av kostnaderna för de medicinska tjänsterna.
HMO-planer kräver att deltagaren väljer en primärvårdsläkare från en lista över anslutna läkare. Denna läkare fungerar som samordnare för all vård och remitterar vid behov vidare till specialister.
PPO-planer bygger på ett nätverk av anslutna sjukhus och läkare som har gått med på att utföra tjänster till rabatterade priser. Deltagaren kan oftast även besöka vårdgivare utanför nätverket, men då till en högre kostnad.
Medicaid finansieras gemensamt av delstaterna och den federala regeringen, men varje delstat förvaltar sitt eget program. Försäkringen ger grundläggande sjukvårdstäckning till medborgare med låga inkomster samt till personer med funktionsnedsättning, och behörigheten avgörs utifrån inkomstgränser.
Den federala regeringen står också bakom State Children's Health Insurance Program (SCHIP), som varje delstat administrerar i egen regi. Programmet ger sjukvårdsförmåner till barn vars föräldrar har för hög inkomst för att kvalificera sig för Medicaid men som ändå inte har råd med privat försäkring.
Medicare är det federala sjukförsäkringsprogrammet för personer som är 65 år eller äldre, för blinda samt för medborgare med vissa funktionsnedsättningar.
Sjukvårdstäckning innebär oftast en självrisk, alltså det belopp som försäkringstagaren måste betala ur egen ficka innan försäkringen börjar gälla. HMO-, PPO- och offentliga planer kan dessutom kräva fasta patientavgifter för specifika tjänster, så kallade copayments.
Vid vissa behandlingar kan både privata och offentliga planer kräva samförsäkring (coinsurance), vilket innebär att försäkringstagaren betalar en procentuell andel av tjänstens totala kostnad.
Nästan alla sjukförsäkringar bygger på återkommande premier – undantaget är vissa offentliga program för personer med låga inkomster. Premien motsvarar försäkringens pris och måste betalas kontinuerligt för att täckningen ska bestå. Nivåerna på premier, självrisker, patientavgifter och samförsäkring varierar beroende på försäkringstyp och försäkringstagarens hälsotillstånd.
I september 2010 började bestämmelser i den federala lagen Affordable Care Act (ACA), ofta kallad Obamacare, att träda i kraft inom hela sjukvårdssystemet. Reformen innebar bland annat att:
Dessa bestämmelser har sedan dess implementerats fullt ut och utgör idag grunden för det amerikanska sjukförsäkringssystemet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online