Idén att sjuka människor behöver hjälp att betala för sin vård är flera hundra år gammal. Det var denna idé som drev skråmedlemmar att skapa en gemensam fond för att stötta varandra när de inte kunde arbeta, och som senare fick privata försäkringsbolag att göra försäkring till en kommersiell produkt. Sättet som försäkringar organiseras på och tjänsterna de erbjuder har förändrats dramatiskt sedan sina anspråkslösa början under medeltiden, men omsorgen om människors hälsa och viljan att stödja de sjuka har alltid varit densamma.
Den allra första formen av sjukförsäkring utvecklades av europeiska hantverkarskrån under medeltiden. Skråna började samla in pengar från sina medlemmar och lägga dem i en gemensam kassa som kallades "sjukkassan". Pengarna betalades ut när en medlem blev för sjuk eller skadad för att kunna fortsätta arbeta. Skrået använde medlen från sjukkassan för att täcka medicinsk vård och begravningskostnader, samt för att ge de sjuka hantverkarnas familjer ekonomiskt stöd.
Den tyske rikskanslern Otto von Bismarck, även känd som "Järnkanslern", var den första politikern som aktivt arbetade för statligt engagemang inom sjukvården. År 1883 drev han igenom lagstiftning som skapade en nationell sjukfond. Lagen innebar att staten skulle samla in medel från både arbetsgivare och anställda för att finansiera vård när en arbetare blev sjuk. Han utökade senare lagstiftningen till att även omfatta olycksfallsförsäkring. År 1912 var offentlig sjukförsäkring en etablerad politik i de flesta europeiska länder.
I mitten av 1800-talet tecknades de första privata sjukförsäkringarna på den amerikanska kontinenten. Dessa försäkringar betalade dock endast ut till försäkringstagare som skadats i en ångbåts- eller tågolycka. De första arbetsgivarfinansierade försäkringarna erbjöds av järnvägsbolagen i slutet av 1800-talet. Även dessa var olycksfallsförsäkringar och tecknades genom privata försäkringsbolag på järnvägsanställdas vägnar.
Theodore Roosevelt introducerade idén om statligt sanktionerad sjukvård år 1912. Under sin kampanj argumenterade han för att regeringen skulle kräva att industriföretag tillhandahöll sjukförsäkring åt sina anställda. Frågan debatterades återigen 1915 och under 1920-talet, men utan resultat. Nationell sjukförsäkring fanns dessutom med i den ursprungliga lagstiftningen i Franklin D. Roosevelts New Deal på 1930-talet samt i Harry Trumans Fair Deal-förhandlingar på 1940-talet, men ströks i båda fallen innan den slutliga lagen undertecknades.
Eftersom den amerikanska staten inte erbjöd sjukförsäkring hamnade behovet av medicinsk hjälp i den privata sektorn. Den första gruppförsäkringen skapades av en grupp lärare i Dallas, Texas, som tecknade avtal med Baylor Hospital om att ge gruppens medlemmar vård till reducerad kostnad. Medlemmarna fick tjänster till ett fast pris och betalade en månadsavgift för sin vård. Program av detta slag, som endast omfattade sjukhusvård, blev populära under depressionen när människor saknade råd att betala för vård direkt och sjukhusen var i desperat behov av en stabil inkomst. Denna försäkringsform, som blev känd som "förbetald sjukvårdsplan", skapade konkurrens mellan sjukhusen om att erbjuda vård till lägst kostnad. År 1932 bildade American Hospital Association organisationen Blue Cross och Blue Shield, som övervakade de förbetalda sjukvårdsprogrammen för alla deltagande sjukhus. Syftet var att minska konkurrensen mellan sjukhusen och höja kvaliteten på vården.
Med framgången för Blue Cross-programmet såg privata försäkringsbolag ett tomrum att fylla och började sälja egna sjukförsäkringar på 1940-talet. Eftersom de första försäkringarna endast täckte sjukhuskostnader började läkare förlora patienter, som valde sjukhuset där vården var försäkrad framför läkarmottagningen. Läkare inledde därför samarbeten med försäkringsbolag för att erbjuda utökade försäkringar som även täckte grundläggande medicinsk vård. Vid 1960-talet erbjöd fler än 700 försäkringsbolag sjukförsäkringar i den privata sektorn. Priserna har fortsatt att stiga i takt med att tjänsteutbudet utökats till att omfatta förebyggande vård, läkemedel och en rad andra tjänster.
President Lyndon B. Johnsons administration lyckades göra vad hans föregångare inte hade åstadkommit när han undertecknade lagen som skapade både Medicare och Medicaid. Lagen gav försäkring, finansierad av amerikanska skattepengar, till äldre samt till personer som levde under fattigdomsgränsen. Detta första försök att skapa ett statligt finansierat försäkringsprogram blev dock bara delvis framgångsrikt, eftersom täckningen hade stora luckor och många försäkrade behöll privat försäkring som komplement till det statliga programmet. Presidenterna Nixon, Reagan och Clinton försökte alla utöka täckningen men misslyckades. President George W. Bush antog Medicare Modernization Act år 2003, vilket utökade Medicares förmåner till att omfatta receptbelagda läkemedel. År 2009 antog president Barack Obama en lag som införde statlig kontroll över privata försäkringsbolag och garanterade försäkringsskydd för alla amerikaner.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online