Det finns tre huvudsakliga källor till invalidförmåner: socialförsäkringssystemet, veteransystemet och privata försäkringar. Varje program har egna behörighetskrav, utbetalningsplaner och metoder för att bedöma graden av funktionsnedsättning. En gemensam nämnare för alla tre är dock att varje ansökan om invalidförmån prövas utifrån sökandens arbetsförmåga, hälsotillstånd och dokumenterade medicinska underlag.
Det räcker alltså inte att själv hävda att en sjukdom hindrar arbetet – en läkares eller annan vårdgivares diagnos måste även visa på ett fysiskt eller psykiskt funktionshinder.
Social Security Administrations (SSA) sjukförsäkring är den vanligaste källan till förmåner, både för yrkesverksamma och för personer som inte arbetar. Bedömningsprocessen skiljer sig från de flesta privata program, eftersom frågan inte är om sökanden kan fortsätta sitt nuvarande jobb, utan om han eller hon över huvud taget kan arbeta.
Detta är en avgörande skillnad. Social Security tvekar inte att meddela en kirurg eller advokat som tjänar hundratusentals dollar att den diagnos som hindrar dem från att utöva sitt yrke inte hindrar dem från att arbeta som sekreterare eller inom snabbmatsbranschen. En sådan ansökan avslås.
När du ansöker om invalidförmåner via Social Security är det därför viktigt att veta om du är helt oförmögen att utföra något arbete alls eller lära dig ett nytt yrke.
Militärveteraner har rätt till invalidförmåner baserade på men som uppkommit till följd av militärtjänsten. Till skillnad från Social Security beviljas veteranförmåner i procent, beroende på hur stor del av kroppen som påverkats:
- Förlust av en finger kan exempelvis ge 5 procent i ersättning
- Förlust av en hand kan motsvara 50 procent
- Förlust av hela armen kan klassas som 100 procent invalidiserande
Ett vanligt problem med veteranförmåner är att men måste kunna kopplas direkt till militärtjänsten. En diagnos som ställs efter avskedet, utan motsvarande noteringar i tjänstejournalerna under aktiv tjänstgöring, kan innebära avslag.
Olika privata försäkringsbolags invaliditetsprogram har olika behörighetskrav. Den största skillnaden jämfört med Social Security:s program är att de flesta privata invalidförmåner baseras på förmågan att utföra just det försäkrade jobbet.
Samma kirurg eller advokat som avslås av Social Security kan alltså godkännas av ett privat försäkringsbolag – eftersom det är det specifika yrket som är försäkrat, inte arbetsförmågan i allmänhet.
Alla invalidförsäkringsprogram följer i grunden samma ansökningsprocess. När en arbetstagare inte längre kan arbeta görs en ansökan om förmåner. Försäkringsgivaren samlar sedan in nödvändiga underlag från arbetsgivaren, vårdgivaren och den sökande för att fastställa invalidstatus.
Beroende på försäkringsgivare och mängden väntande ärenden kan handläggningen ta allt från en månad upp till ett år eller mer.
Alla invalidförsäkringsgivare kräver medicinska intyg för att kunna avgöra behörigheten. Om en sökande saknar råd att betala för vård ordnar försäkringsgivaren (SSA, VA eller ett privat bolag) en undersökning hos en läkare som kan bedöma omfattningen av eventuella fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online