Före andra världskriget var byteshandel det vanligaste sättet att få och betala för medicinska tjänster. En bonde kunde till exempel erbjuda en korg grönsaker i utbyte mot att ett sår syddes ihop. År 1929 grundade Justin Ford Kimball, vicepresident vid Baylor University i Dallas, Texas, den första moderna gruppsjukförsäkringen.
När Justin Ford Kimball upptäckte att Baylor Hospital hade en stor mängd obetalda medicinska räkningar från lokala lärare fick han en idé. Kimball skapade en plan som gjorde det möjligt för lärare att betala i förskott – "femtio cent i månaden eller sex dollar om året för tjugoett dagars halvprivat sjukhusvistelse", enligt The Handbook of Texas Online. I slutet av 1929 hade 75 procent av Dallas lärare anmält sig till planen. År 1931 hade även tidningen Dallas Morning News och en lokal radiostation i Dallas anslutit sig. Denna förskottsbetalda sjukhusplan blev början på Blue Cross Blue Shield, det första försäkringsbolaget som erbjöd gruppsjukförsäkring.
Under andra världskriget (1939–1945) sökte arbetsgivare desperat efter bra och kvalificerade medarbetare. Den amerikanska regeringen hade infört ett lönestopp, vilket ledde till att arbetsgivare i stället började erbjuda förmåner som kompensation för högre löner. Skyldigheten att betala för anställningsförmåner blev början på den koppling mellan arbetsgivare och anställdas sjukförsäkring som fortfarande består i dag.
Försäkringsbolag reglerades enbart av delstaterna fram till 1944, då försäkringar blev föremål för kongressens reglering enligt handelsklausulen i den amerikanska konstitutionen. Efter en långvarig kontrovers om delstatlig och federal behörighet att reglera försäkringsbranschen antogs dock McCarran Ferguson Act år 1945. Lagen ger delstaterna befogenhet att reglera och beskatta försäkringsbolag.
Kostnaden för sjukvård har varit ett bekymmer i över 40 år. Försäkringsbolag försöker kontrollera kostnaderna genom ett koncept som kallas managed care-planer, eller styrda vårdplaner. Enligt National Library of Medicine är managed care-planer sjukförsäkringsplaner som tecknar avtal med vårdgivare och sjukvårdsinrättningar för att erbjuda medlemmarna vård till reducerade kostnader. Det finns tre huvudtyper av managed care-planer: Health Maintenance Organization (HMO), Preferred Provider Organization (PPO) och Point of Service (POS).
Den första typen av managed care-plan som utvecklades var HMO. År 1969 introducerade Paul Elwood, en pediatrisk neurolog från Minnesota, konceptet health maintenance organization (HMO). En HMO-försäkring ersätter endast medicinsk vård som erhållits från en specifik grupp vårdgivare som har gått med på att acceptera en överenskommen avgift per tjänst. Om du besöker en läkare som inte är godkänd av din HMO-plan betalar försäkringen ingenting för besöket. En HMO styr alltså vilken läkare du får vända dig till, i syfte att kontrollera försäkringsbolagets kostnader.
Preferred Provider Organizations (PPO) och Point of Service (POS)-planer är senare konstruktioner. PPO:er har en specifik grupp vårdgivare som accepterar en avgift per tjänst. Till skillnad från en HMO betalar dock en PPO-försäkring en del av läkarens arvode även om läkaren inte har avtal med försäkringsbolaget, medan du själv ansvarar för att betala resten. En Point of Service-plan är en kombination av HMO och PPO och låter medlemmarna välja vilket alternativ de vill använda varje gång de besöker en läkare. En PPO-plan ger dig alltså större flexibilitet än en standard HMO, men du betalar mer om du väljer en läkare som inte accepterar den överenskomna avgiften per tjänst.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online