Skillnaden mellan single-payer-system och universell sjukvårdsförsäkring

Single-payer och universell sjukvårdsförsäkring är två separata men nära besläktade begrepp inom debatten om hälso- och sjukvårdsreform. Begreppen förväxlas ofta, men de betecknar i själva verket olika saker: det ena handlar om vem som betalar, medan det andra handlar om vem som är täckt. Nästan alla länder som garanterar sina medborgare universell sjukvårdstäckning gör det dock genom ett skattefinansierat single-payer-system.

Vad innebär begreppen?

Universell sjukvårdsförsäkring avser ett system där varje individ i landet har sjukvårdsskydd – oavsett inkomst, ålder eller hälsostatus. Ett single-payer-system, där en enda part (vanligtvis staten) står för betalningen av alla sjukvårdsersättningar, är däremot en metod för att uppnå denna universella täckning.

Varför hänger begreppen ihop?

Universell försäkring och single-payer är i praktiken nära kopplade till varandra, eftersom det oftast är en nations regering som har resurserna och mandatet att administrera ett sådant system för hundratals miljoner människor. En enskild privat aktör skulle sällan kunna hantera en uppgift av den skalan.

Exempel från världen

Många länder runt om i världen har universell sjukvårdsförsäkring som tillhandahålls via ett single-payer-system. Kanada och Storbritannien är två välkända exempel, liksom flera nordiska länder där den offentliga sektorn finansierar vården genom skatter.

Vanliga missuppfattningar

Ett vanligt misstag är att tro att ett single-payer-system automatiskt är samma sak som socialiserad sjukvård, det vill säga ett system där staten äger sjukhusen och anställer all vårdpersonal. Så behöver det inte vara. Kanada har till exempel ett single-payer-system, men landets läkare och vårdgivare är inte statsanställda – de driver egna verksamheter och fakturerar istället den offentliga försäkringen.

Kan universell täckning uppnås utan single-payer?

Även om single-payer och universell täckning ofta förekommer tillsammans är det teoretiskt möjligt att nå universell sjukvårdstäckning utan ett single-payer-system. En nation skulle exempelvis kunna kräva att alla medborgare tecknar sjukvårdsförsäkring hos en av flera försäkringsgivare, samtidigt som staten erbjuder ett "säkerhetsnät" i form av subventioner eller offentlig försäkring för de som inte har råd att betala själv. Nederländerna och Schweiz är exempel på länder som bygger sin universella täckning på en obligatorisk försäkringsmodell med flera privata försäkringsbolag.