Att behandla svår fetma är ofta ett moment 22: patienten behöver börja motionera för att gå ner i vikt, men övervikten kan göra träningen svår eller till och med farlig. För att lösa detta problem har kirurger utvecklat flera olika ingrepp som kraftigt minskar aptiten eller stör näringsupptaget, vilket sänker kaloriintaget tillräckligt mycket för att ge en betydande viktnedgång. De mest etablerade metoderna är justerbart magband (AGB), vertikal sleevgastrektomi (VSG), biliopankreatisk diversion med duodenal switch (BPD-DS) och Roux-en-Y gastric bypass (RYGB). Varje ingrepp har sina egna risker och fördelar – nyckeln ligger i att avgöra vilken metod som passar patienten bäst.
Det justerbara magbandet är en plastmanschett med uppblåsbara ballonger som fästs runt den övre delen av magsäcken. Den klämmer effektivt ihop organet i två små fickor som förbinds via en smal passage. Manschetten kopplas till en flexibel slang av polyuretan som leder till en injektionsport med en speciell ventil. Genom att föra tunna nålar med koksaltlösning genom huden in i porten kan läkaren lägga till eller ta bort vätska, vilket får bandet att antingen minska eller öka diametern på passagen mellan fickorna.
Eftersom bandet klämmer ihop magsäcken rör sig maten långsammare genom organet, och den första fickan fylls snabbt. Patienten känner sig därför "mätt" efter att ha ätit betydligt mindre än vanligt. Med tiden minskar detta kaloriintaget och ger resten av magsäcken möjlighet att dra ihop sig. En naturligt krympande magsäck kräver så småningom mindre mat för att ge en mättnadskänsla. Detta öppnar i sin tur möjligheten att en dag kunna ta bort bandet utan risk att patienten återgår till de ohälsosamma ätbeteenden som orsakade fetman från början.
Att installera ett magband kan oftast göras laparoskopiskt via fyra små snitt, vilket gör det till den minst invasiva viktminskningsoperationen. Metoden passar bäst för patienter som, utöver att vara för överviktiga för att säkert kunna börja träna, inte lider av livshotande tillstånd orsakade av fetma – exempelvis metabola sjukdomar, diabetes eller extrem hypertension.
RYGB, allmänt känt som "magsäcksoperering med häftklamrar", är den vanligaste viktminskningsoperationen. Läkare rekommenderar vanligen metoden när patientens fetma antingen blivit invalidiserande eller faktiskt orsakar ett livshotande tillstånd som diabetes eller hjärtsjukdom.
Ingreppet kombinerar magbandets strategi med en liten magsäcksficka för aptitminskning med en kirurgisk teknik som begränsar hur många kalorier kroppen absorberar från maten. Kirurgen placerar två klämmor intill varandra på en del av tunntarmen, skär mellan dem och lossar sedan omkring 40 centimeter tarm strax till höger om klämmorna från dess bindvävshinna.
Samtidigt placeras antingen kirurgiska häftklamrar eller en plastklämma över den övre delen av magsäcken för att bilda en liten, tommelstor ficka. Ett litet snitt görs i fickan, och kirurgen syr sedan den frigjorda tunntarmsdelen till den. Resultatet blir en konstgjord mag-tarmkanal som kringgår den nedre delen av magsäcken och mynnar direkt i mitten av tunntarmen. Den minskade magsäcksstorleken dämpar aptiten, samtidigt som den totala tarmytan som absorberar kalorier minskar.
Även om RYGB är mycket effektivt för att minska kaloriintaget och utlösa en stor viktnedgång, medför det risker. Den största faran är undernäring eller så kallat dumpningssyndrom – ett tillstånd där mat passerar för snabbt genom tarmarna, vilket förhindrar upptaget av vitaminer och mineraler som nervsystemet och blodkärlen behöver för att fungera korrekt. Lyckligtvis kan detta förebyggas genom att undvika raffinerat socker (godis) och följa ett strikt multivitamintillskott.
Utöver dumpningssyndrom kan nedsatt absorption av mineraler som kalcium och järn på sikt leda till benskörhet respektive blodbrist (anemi).
BPD-DS, oftast kallad "duodenal switch", är betydligt mer komplex än andra viktminskningsoperationer men erbjuder också fler långsiktiga hälsofördelar. I stället för att kringgå magsäcken tas en del av den helt enkelt bort. Detta minskar storleken samtidigt som den viktiga nedre magmunnen (pylorus) bevaras – den muskel som saktar ner matens passage och därmed förebygger dumpningssyndrom. Liksom vid RYGB ledas mitten av tunntarmen om, men vid BPD-DS kopplas den till magsäckens nedre öppning. Samtidigt ledas slutet av den övre tunntarmen om till slutet av den nedre tunntarmen, vilket gör att matsmältningsenzymer från bukspottkörteln och levern kan blandas med maten och främja ett bättre näringsupptag.
BPD-DS är riskfylldare än RYGB på kort sikt men ger stora långsiktiga vinster; valet handlar därför ofta om patientens egen preferens. Ingreppet består av flera operationstillfällen, var och en med den vanliga risken för infektion eller inre blödningar. Patienter med BPD-DS rapporterar dock lättare matsmältning av naturlig mat, lägre frekvens av undernäring samt färre fall av benskörhet, blodbrist och bråck i tarmväggarna.
VSG kringgår omdirigering av tarmen och minskar i stället magsäckens storlek genom att kirurgiskt ta bort den "uttänjbara" delen. Eftersom den nedre magmunnen lämnas intakt förebyggs dumpningssyndrom, samtidigt som matintaget kontrolleras eftersom patienten känner sig "mätt" snabbare. Att ta bort magsäcksvävnad har dessutom ytterligare en fördel: mängden ghrelin – hormonet som utsöndras av magsäcken och triggar hungerkänslan i hjärnan – minskar markant.
Nackdelen med VSG är att magsäcken riskerar att tänjas ut igen över tid, vilket gör att vikten kan komma tillbaka. Metoden är dock ett mycket bra alternativ för patienter med tillstånd som skulle göra RYGB eller BPD-DS riskfyllare, exempelvis behandling med antiinflammatoriska läkemedel eller kortison vid autoimmuna sjukdomar som Crohns sjukdom, artrit eller astma.
Vagotomi har historiskt använts för att lindra smärtan vid magsår orsakade av antibiotikaresistenta H. pylori-bakterier. Ingreppet innebär kirurgisk borttagning av vagusnerven, som löper från magsäcken till hjärnan och tros spela en central roll i hur hjärnan uppfattar hunger.
Tidiga kliniska prövningar av vagotomi som viktnedgångsbehandling visade att patienterna i genomsnitt gick ner 20 procent av sin startvikt. Det kommer dock sannolikt att dröja flera år innan metoden officiellt erkänns som en säker och effektiv behandling.
Det finns ingen universell lösning – rätt val beror på patientens hälsotillstånd, grad av fetma, medicinering och personliga mål. Ett noggrant samtal med en erfaren bariatrisk kirurg, kompletterat med blodprov och en helhetsbedömning av riskfaktorer, är alltid första steget mot en lyckad och hållbar viktnedgång.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online