Knäproteskirurgi är en medicinsk åtgärd där patientens hela eller delar av knäleden ersätts med syntetiska komponenter. Syftet är att patienten ska behålla så mycket funktion som möjligt, samtidigt som smärta i knäleden och omgivande områden lindras. De flesta knäprotesoperationer utförs på grund av artros, men ingreppet kan även användas för att behandla andra tillstånd och sjukdomar.
De första knäoperationerna utfördes 1891 av den tyske kirurgen Theophilus Gluck, som experimenterade med flera olika material – bland annat muskel- och fettvävnad, nylon och svinblåsor – för att dämpa knäleden och lindra smärta. Han tros också ha utfört den första riktiga knäprotesoperationen, där han använde elfenben för att efterlikna knäledens struktur. Elfenbensleden var gångjärnsformad och stabiliserades med gips eller metall.
Från slutet av 1800-talet fram till 1950-talet skedde få framsteg inom knäproteskirurgin. Glucks teknik med elfenben och gips uppdaterades flera gånger med metall- och plastkomponenter, men proteserna formades fortfarande som gångjärnsliknande anordningar som var både stela och benägna att orsaka komplikationer och fel.
År 1974 utvecklade en forskargrupp vid Massachusetts General Hospital en avrundad plastkomponent som i hög grad liknade den naturliga knäledens struktur och som möjliggjorde en total ledersättning. Deras design kallas ofta "total condylar knee" (total kondylär knäprotes) och blev ett genombrott för modern knäproteskirurgi.
Knäproteser med rörlig lagerdel (så kallade mobile-bearing-proteser) utvecklades under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet, även om tekniken fortfarande förfinas och uppdateras. Denna teknik är utformad för att förbättra rotationen och maximera funktion och rörlighet efter operationen. En protes med rörlig lagerdel gör att den syntetiska ledytan kan rotera, till skillnad från en protes med fast lagerdel som är mer stationär.
Tekniken utvecklades vid Martland Hospital i New Jersey av kirurgen Fred Buechel och ingenjören Michael Pappas. Buechel-Pappas-systemet används fortfarande i stor utsträckning idag.
Fram till 1990-talet utfördes knäprotesoperationer genom ett mycket invasivt ingrepp som krävde ett snitt på upp till 30 centimeter längs knäets framsida. Operationen ansågs mycket traumatiserande och medförde en lång återhämtningsperiod. Från slutet av 1990-talet har dock många kirurger börjat använda en minimalinvasiv teknik som endast kräver ett snitt på 8–13 centimeter.
I stället för att skära längs benets framsida och skada den långsamt läkande lårmuskeln kan snitten göras på knäets sida, varvid knäskålen trycks åt sidan för att ge kirurgen tillgång till ledet. Denna teknik ger snabbare återhämtning och färre komplikationer.
Under 2000-talet har framsteg inom medicinsk teknik gjort det möjligt för kirurger att använda en metod som kallas robotassisterad knäproteskirurgi. Denna typ av operation utgår från en serie datortomografier (CT) som används för att skapa en individanpassad plan för protesinläggningen, baserad på patientens unika anatomi och behov.
Metoden består av ett datorassisterat planeringsprogram och robotinstrument som används för att göra snitt och placera implantaten. Robotinstrumenten kan hantera verktyg och implantat betydligt mer exakt än vad som är möjligt med enbart det mänskliga ögat. Tack vare teknikens höga precision kan många vanliga komplikationer vid knäprotesoperationer undvikas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online