Aortaklaffsersättning är ett kirurgiskt ingrepp som används för att åtgärda allvarliga funktionsstörningar i hjärtats största klaff. Den vanligaste orsaken till aortaklaffsersättning i USA är stenos, det vill säga att klaffen inte öppnar eller stänger sig ordentligt. De tekniker som används inom klaffkirurgi omfattar mekanisk ersättning, biologisk ersättning samt en nyare metod som kallas Ross-proceduren.
Du kan vara en potentiell kandidat för aortaklaffsersättning om du har stenos, eller om en otät sluten aortaklaff gör att blod läcker tillbaka in i hjärtat. Båda dessa tillstånd kan leda till onormal belastning på hjärtat, och om de lämnas obehandlade kan de resultera i hjärtsvikt eller hjärtstillestånd. Om du fysiskt klarar av påfrestningarna vid en operation är klaffersättning den föredragna behandlingsmetoden.
Vilken typ av ersättningskirurgi som väljs beror på detaljerna kring ditt tillstånd samt på din kardiologs (hjärtspecialists) och kardiotoraxkirurgens bedömning. Om hållbarheten hos ersättningsklaffen är en avgörande faktor kan du genomgå en mekanisk ersättning. Vid detta ingrepp tar kirurgen bort din skadade aortaklaff och ersätter den med ett konstgjort substitut.
Det finns många olika typer av mekaniska klaffar, och de placeras på plats på flera olika sätt, men deras övergripande funktion är i princip densamma. Viktigast av allt är att de inte slits ut under en människas livstid, vilket innebär att du bara behöver genomgå ingreppet en gång.
Den vanligaste allvarliga biverkningen vid mekanisk ersättning är bildandet av blodproppar på klaffens yta. För att förebygga denna risk får du vanligtvis ta blodförtunnande medicin, exempelvis warfarin (Coumadin), under resten av ditt liv. Även med denna behandling ökar din risk för stroke något.
Biologisk klaffersättning medför en betydligt lägre risk för blodproppskomplikationer, men klaffarna är också mycket mindre hållbara. Om du genomgår denna behandlingsform ersätter kirurgen din skadade aortaklaff med en klaff från en gris eller en ko – ett så kallat xenotransplantat – eller från en mänsklig donator.
På grund av det höga tryck som det kraftiga blodflödet till aorta utövar på dessa biologiska klaffar är deras effektiva livslängd begränsad. Får du en biologisk ersättning efter 40 års ålder håller den typiskt i cirka 15 år innan funktionen försämras. Är du yngre nedbryts klaffen i ett snabbare tempo.
Om du är 50 år eller yngre kan du vara kandidat för en nyare ersättningsteknik som kallas Ross-proceduren. Vid denna metod ersätts din defekta aortaklaff med din egen pulmonalisklaff, alltså den klaff som reglerar blodflödet till lungorna. I ett andra ingrepp ersätts därefter din pulmonalisklaff med en pulmonalisklaff från en mänsklig donator.
Med tiden blir din nya aortaklaff starkare, och ingreppet kan fungera som en långsiktig lösning. I ungefär 10 procent av fallen uppstår dock läckage som en biverkning i den reparerade aortaklaffen.
Valet mellan mekanisk ersättning, biologisk ersättning och Ross-proceduren är individuellt och bör göras tillsammans med ditt vårdteam. Ålder, livsstil, behov av blodförtunnande mediciner och långsiktiga mål spelar alla roll för vilken lösning som passar dig bäst.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online