Kelering är en medicinsk behandling som främst används mot åderförkalkning (ateroskleros). Inom holistisk och alternativ medicin används metoden även vid förgiftning av tungmetaller. Kelering prövas dessutom vid hjärtsjukdom, cerebrovaskulära sjukdomar och njursjukdom, även om det vetenskapliga stödet för effektiviteten vid dessa tillstånd inte är lika starkt som det som finns för behandling av åderförkalkning.
Keleringsterapin har sina rötter i 1950-talet, då den utvecklades för att behandla förgiftning av tungmetaller. Patienten ges behandlingen som en metod för att binda och slutligen avlägsna överskott av exempelvis bly från kroppen. Om terapin sätts in tidigt nog kan den lyckas minska de skador som förekomsten av bly annars skulle orsaka. Idag är kelering med ämnet EDTA en godkänd och etablerad behandling just vid blyförgiftning.
Själva processen vid kelering är ganska sofistikerad. Terapin utförs genom att en syntetisk aminosyra, etylendiamintetraättiksyra (EDTA), förs in i kroppen för att underlätta avlägsnandet av metaller och giftiga ämnen från blodet. EDTA fungerar som ett så kallat kelatbildande ämne – det binder sig till metalljonerna och gör det möjligt för kroppen att utsöndra dem. Allteftersom behandlingen fortsätter anses den även rensa blodkärlen. Om behandlingen lyckas kan utvecklingen av åderförkalkning hejdas, och i bästa fall vändas bakåt.
Kelering beskrivs ofta som en behandling där kemiska ämnen, så kallade kelatbildare, binder olika substanser i kroppen så att de kan föras ut ur den. Metoden används inte bara vid oavsiktligt intag av metaller, utan även vid tillståndet talassemi, där upprepade blodtransfusioner leder till en farlig överbelastning av järn i kroppen. Vid talassemi används istället andra kelatbildande läkemedel som är specialiserade på att binda järn.
Keleringsterapi utförs oftast genom infusion direkt i en ven. Detta är att föredra framför oral tillförsel av EDTA, eftersom mag-tarmkanalen inte absorberar ämnet lika effektivt. Aminosyran utsöndras därefter av njurarna via urinen, och upp till 95 procent brukar ha lämnat kroppen inom de första 24 timmarna efter behandlingen.
En standardbehandling med kelering tar omkring tre timmar. Patienterna börjar vanligtvis med veckovisa behandlingar under två till tre veckors tid. Efter denna inledande period glesas infusionerna ut till att ske med några månaders mellanrum, för att behandlingens effekter ska bestå. Utöver den venösa infusionen rekommenderas ofta högdoserade vitamintillskott som tas oralt.
Biverkningar av kelering är ovanliga, men inte helt okända. Bland de rapporterade biverkningarna finns flebit, det vill säga veninflammation, vid infusionsstället. Vissa patienter kan också uppleva ett tillfälligt blodtrycksfall eller sänkta nivåer av kalcium i blodet. Mer allvarliga potentiella biverkningar inkluderar njurskador, hjärtrytmrubbningar och benmärgssuppression. Därför bör behandlingen alltid ske under medicinsk övervakning, med regelbundna kontroller av njurfunktion och blodvärden.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online