Hypnos är ett transliknande tillstånd som uppnås genom att avslappna sinnet till den punkt där medvetet beteende släpper taget. Detta kan åstadkommas med hjälp av en terapeut eller genom självhypnos, och metoden används för en mängd olika syften – både inom underhållning och inom kliniska sammanhang. Även om hypnos omgivits av stor kontrovers och dess verkliga betydelse länge debatterats, använder många yrkesverksamma fortfarande tekniken för att behandla vanliga problem som stress, särskilt när andra metoder inte verkar ge resultat.
Franz Mesmer var den första som ägnade sig åt studiet av så kallad animal magnetism, det vill säga hur människor kan påverkas av vissa rörelser eller ord. Det verkliga vetenskapliga studiet av hypnos, liksom själva namnet, kom dock inte förrän på 1800-talet, då läkaren James Braid myntade begreppet. Braid mötte hård kritik från kyrkan för sina åsikter, men hans arbete blev mycket inflytelserikt för andra läkare – i synnerhet den franske läkaren Etienne Eugène Azam, som spelade en viktig roll i forskningen kring och acceptansen av dissociativ identitetsstörning.
Det finns flera teorier som försöker förklara hypnos. Vissa fokuserar på dess inre mekanismer, medan andra söker alternativa förklaringar för att helt avfärda dess existens. Ett tydligt exempel är Pierre Janets teori om medvetandets dissociation, enligt vilken hypnos rensar sinnet så pass mycket att reflexmässigt beteende tar över. I denna teori är det alltså inte hypnotisörens makt som styr, utan deltagarens egna autonoma personlighet.
Den mest moderna och allmänt accepterade förklaringen är teorin om hypersensibilitet. Den utgår från att när uppmärksamheten riktas helt mot en viss person eller vissa ord, utan censur eller medvetet motstånd, kan en suggestion få kraftfull effekt på det vakna sinnet och leda till ett upplevt tillstånd av övergivenhet.
Hypnos används idag brett för att behandla en rad olika problem. Ett av de mest kända är rökavvänjning, vilket sker med hjälp av en professionell eller, vanligare, genom autosuggestion (självhypnos). Samma metod används för viktnedgång, för att bryta andra skadliga vanor samt för att bekämpa insomni och stress.
Hypnos används också i stor utsträckning för att minska smärta och ångest inom vården – exempelvis inför operationer, under förlossningar och hos patienter med kroniska sjukdomar.
Hypnoterapi, det vill säga användningen av hypnos i ett terapeutiskt sammanhang, är inte helt fri från kontroverser. Vissa terapeuter använder metoden för att behandla allt från depression till posttraumatiskt stressyndrom, särskilt hos patienter som inte svarar på läkemedelsbehandling eller som söker en kompletterande form av terapi.
Tekniken används även för att nå fram till undertryckta minnen, framför allt i fall av övergrepp. Psykologer varnar dock för att det finns en hög risk att sinnet skapar falska minnen eller scenarier för att fylla luckorna i minnet.
Hypnos i underhållningssyfte, så kallad scenhypnos, skiljer sig markant från det mentala tillstånd man kan uppnå hos en professionell terapeut. Scenhypnos bygger på övertygelsekraft och på deltagarnas egen vilja att släppa sitt kritiska tänkande. Det är därför som vissa personer låter sig hypnotiseras på scen medan andra inte gör det: för vissa är rädslan att bli utskrattade starkare än lusten att delta, och då fungerar processen inte.
Trancetillståndet vid scenhypnos baseras ofta på en specifik gimmick, som att röra vid en kroppsdel eller säga ett visst ord. Därför kan åtgärden ibland fortsätta att fungera senare, även när personen inte längre är hypnotiserad.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online