Förespråkare för alternativ hälsa menar att tjocktarmen behöver rengöras då och då för att avlägsna ansamlat avfall och hålla den fungerande. En stor majoritet av läkare är dock oense och hävdar att tjocktarmen inte lagrar avfallsmaterial i månader eller år som måste tas bort på konstgjord väg. Vissa läkare går så långt som att säga att kolonrengöring faktiskt kan vara farligt.
Det finns i huvudsak två metoder. Den ena innebär att man intar ett pulver eller ett flytande tillskott med kraftig laxerande effekt. Den andra är kolonbevattning, även kallad hydroterapi, där terapeuten för in en gummislang i klientens ändtarm och spolar med vatten. Kolonbevattning spolar en betydligt större del av mag-tarmkanalen än ett vanligt lavemang gör.
Holistiska terapeuter och naturopater beskriver ofta tjocktarmen som ett slags kloak och hävdar att en genomsnittlig person bär på flera kilo avföring där, vilket skulle orsaka att slem byggs upp och stelnar på tarmens innerväggar. Toxiska ämnen skulle då kontinuerligt tas upp i kroppen. Forskare och läkare understryker att tjocktarmen sällan behöver hjälp med sitt arbete, men förespråkare för alternativ medicin menar att människor som äter kost rik på bearbetade livsmedel får igensatta tarmar. En vanlig liknelse är lungor som försöker fungera ordentligt hos en rökare.
Läkare påpekar att tjocktarmen kontinuerligt stöter bort gamla celler, tar upp näringsämnen och upprätthåller en balans mellan naturliga kemikalier och bakterier. Långvariga eller frekventa rengöringsprogram kan störa dessa processer och orsaka elektrolytrubbningar, undernäring och blodbrist (anemi). Ytterligare en risk är att bakteriella infektioner kan uppstå om utrustningen för kolonbevattning inte är ordentligt rengjord. Förespråkare hävdar dock att utrustningen alltid steriliseras.
Ett annat möjligt problem är att personer som genomgår kolonbevattning samtidigt uppmanas dricka stora mängder vatten, vilket kan leda till att kroppen tar upp för mycket vätska. Detta kan orsaka en kemisk obalans med illamående och kräkningar som följd, eller allvarligare effekter som vätska i lungorna, hjärtsvikt eller att tarmväggen brister. Naturopater invänder att man endast absorberar ungefär två glas vatten under behandlingen och att det främst är personer med nedsatt njurfunktion som bör undvika kolonbevattning. Som jämförelse måste patienter som förbereder sig för en koloskopi också dricka stora mängder klar vätska – cirka 80 uns, drygt två liter, på fyra timmar.
Även godkända läkemedel för tarmrengöring kan orsaka problem. USA:s livsmedels- och läkemedelsmyndighet (FDA) krävde att stränga säkerhetsvarningar skulle läggas till orala fosfatläkemedel som används före koloskopier, efter talrika rapporter om njurskador. Enligt FDA berodde flera av dessa incidenter på att patienterna inte följt anvisningarna om att dricka stora mängder vatten tillsammans med tabletterna.
Men vad ska man då tro om de dramatiska bilderna på webbplatser som marknadsför kolonrengöringsprodukter, där långa rep av stelnat material visas som bevis på effektiva rensningar? Läkaren David Gorski förklarar på webbplatsen ScienceBasedMedicine att många kolonrengöringsprodukter innehåller bentonitlera tillsammans med det volymbildande laxermedlet psyllium. När dessa ingredienser passerar genom tarmen och stöts ut bildar de just de hårda, repliknande massorna som syns på fotografierna – alltså inget tecken på att åratal av avfall har tagits bort ur kroppen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online