Tarmrengöring är inget modernt påfund. Redan forntidens egyptier praktiserade metoden och dokumenterade sina förfaranden i Eberspapyrusen, en skrift som är över 3 000 år gammal. Egyptierna trodde att de flesta sjukdomar hade sitt ursprung i tjocktarmen och visade sig i form av förstoppning eller diarré, uppblåsthet, kronisk trötthet, gaser, magsmärtor, matsmältningsbesvär och ryggont. För att rena tarmen från bakterier som kunde leda till dessa åkommor använde de infusioner av örter samt vatten hämtat direkt från havet.
En tarmrengöring – även kallad kolonhydroterapi eller kolonbevattning – är en process där renat vatten spolas genom tjocktarmen via ändtarmen för att avlägsna avfallsprodukter som annars kan bli en grogrund för sjukdomsalstrande bakterier. I de flesta moderna behandlingar blandas inga kemikalier eller tillsatser i det renade vattnet, vilket är den största förändringen av metoden sedan forntiden. När örter ändå används är det oftast bark från amerikansk rödalm (slippery elm) och/eller lakritsrot.
Som Eberspapyrusen visar utförde de gamla egyptierna tarmrengöring tre dagar i rad varje månad, som ett förebyggande ritual för att skydda sig mot sjukdom. Inspirationen kom från ibisfågeln: egyptierna hade observerat hur fågeln ledde havsvatten till sin ändtarm, troligen för att bli av med gifter. De efterliknade processen genom att forma ett rör av vass eller ben, som fästes vid en oxblobba eller en silkesduk fylld med havsvatten. Utöver mineralerna i saltvattnet, som användes flitigt inom egyptisk medicin, tillsatte man även antiseptiska örter som sötväpel och dadelextrakt för att rena tarmen ytterligare.
Den örtbaserade tarmrengöringen har överlevt århundradena och praktiseras idag på många ayurvediska kliniker i Indien. Extrakt av de torkade frukterna haritaki, amalaki och bibhitaki – tillsammans kända som triphala – tillsätts i det renade vattnet och används inte bara för att avgifta tarmen, utan också för att återställa balansen i matsmältningssystemet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online