Litium (Li) är ett naturligt förekommande spårämne som tillhör gruppen alkalimetaller. I sin karbonat- och citratform förskrivs litium ofta vid bipolär sjukdom och tvångssyndrom (OCD). Litiumaspartat och litiumorotat är båda former av litium, men de skiljer sig åt på flera viktiga sätt.
Litiumaspartat är litiumsalt bundet till asparaginsyra (en aminosyra). Litiumorotat är litiumsalt bundet till orotsyra, som även kallas vitamin B13.
Enligt Tahoma Clinic har lågdos litiumaspartat och/eller litiumorotat använts för att behandla alkoholism och olika beroenden, ångest, depression och klusterhuvudvärk, samt för att förebygga hjärnans åldrande.
Litium kan inte tas upp av kroppen utan att vara bundet till ett annat ämne, en så kallad "mineraltransportör". Aspartat och orotat användes först som mineraltransportörer av Dr. Hans Nieper, en tysk läkare som marknadsförde dem som en alternativ cancerbehandling. När det gäller litiumorotat är mineraltransportören alltså orotsyra, medan mineraltransportören i litiumaspartat är asparaginsyra.
De flesta förespråkare för lågdoslitiumterapi, som Dr. Jonathan Wright, rekommenderar båda formerna lika mycket. Aspartat betraktas dock som en excitotoxisk aminosyra. Excitotoxiner är ämnen som binder till nervcellsreceptorer och orsakar skador genom överstimulering. Enligt Dr. Russell Blaylock, författare till boken "Excitotoxins: The Taste That Kills", kan ett överskott av aspartat utlösa excitotoxiska reaktioner hos känsliga individer.
Som en motsats till detta fann en studie vid Baker Medical Research Institute i Australien att orotsyra i sig kan ha hjärtskyddande egenskaper. Orotsyra har även använts vid tillstånd som multipel skleros, hepatit och för tidigt åldrande. Kroppsbyggare använder ibland orotsyra eftersom den anses stimulera produktionen av ATP, en nyckelkomponent i cellernas ämnesomsättning.
En studie från 1979, publicerad i "The Journal of Pharmacy and Pharmacology", visade att litiumorotat försämrade njurfunktionen hos råttor. Studien har dock kritiserats eftersom de doser som användes var betydligt högre än nödvändigt.
Senare studier från University of Toronto visade att orotsyra i sig kunde främja bildningen av levertumörer hos råttor. Med utgångspunkt från dessa resultat drog Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA) slutsatsen att användning av orotat som mineraltransportör innebar en säkerhetsrisk. Det saknas långtidsstudier på båda ämnena, vilket gör att viss försiktighet är motiverad.
Dr. Hans Nieper upptäckte att litiumaspartat och litiumorotat tas upp mer effektivt av kroppen än de vanligtvis förskrivna formerna litiumkarbonat och litiumcitrat. Därför är doserna av litiumaspartat och litiumorotat betydligt lägre än vid receptbelagd litiumbehandling.
Enligt Tahoma Clinic ligger de rekommenderade doserna av litiumaspartat och litiumorotat mellan 10 och 20 milligram. År 2007 tog en 18-årig kvinna en överdos av ett kosttillskott som innehöll litiumorotat och fördes till University of Pittsburgh Medical Center. Hon drabbades av illamående och kräkningar men återhämtade sig i övrigt helt.
Litiumorotat och litiumaspartat säljs utan recept, och priserna för de båda formerna är ungefär jämförbara.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online