Den medicinska termen för en elektrisk stöt som ges till hjärtat för att korrigera vissa onormala rytmer är defibrillering. Det är en livräddande åtgärd där en kontrollerad elektrisk stöt används för att återställa hjärtats normala slagrytm när hjärtat har slutat fungera effektivt.
Behandlingen används framför allt vid livshotande rytmrubbningar som kammarflimmer (ventrikelflimmer) och kammartakykardi. Vid dessa tillstånd slår hjärtats kammare så oregelbundet eller snabbt att hjärtat inte längre kan pumpa ut blod i kroppen. Utan omedelbar behandling kan detta snabbt leda till plötslig hjärtdöd, vilket gör att varje minut räknas – ju tidigare stöten ges, desto större är chansen att överleva.
Det finns två huvudsakliga typer av defibrillatorer:
En extern defibrillator är en bärbar enhet som kan användas både av utbildad vårdpersonal och av vanliga människor. Så kallade automatiserade externa defibrillatorer (AED) finns idag på många offentliga platser, exempelvis flygplatser, köpcentrum och idrottsanläggningar. Apparaten analyserar själv hjärtrytmen och ger tydliga talanvisningar, vilket gör att även otränade personer kan använda den i en nödsituation medan ambulansen är på väg.
En implanterbar cardioverter-defibrillator (ICD) är en liten apparat som opereras in under huden, oftast under nyckelbenet. Enheten övervakar kontinuerligt hjärtrytmen dygnet runt och levererar automatiskt en elektrisk stöt om en farlig rytmrubbning upptäcks. ICD rekommenderas vanligtvis för patienter som löper hög risk för återkommande, livshotande arytmier.
Defibrillering är alltså termen för den elektriska stöt som kan rädda liv genom att avbryta farliga rytmrubbningar och låta hjärtat återuppta sitt normala slag. Snabb tillgång till en defibrillator, kombinerad med hjärt-lungräddning (HLR), är avgörande för överlevnaden vid plötsligt hjärtstopp.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online