Många arter av cimicifuga, även känd som svart trolldruva (black cohosh), kommer ursprungligen från Nordamerika. Det är en vacker skogsväxt som blommar sent på säsongen och fungerar utmärkt som dekorativt inslag i både skogsträdgårdar och stilträdgårdar. Släktet omfattar arton arter som finns utspridda över hela världen. Namnet syftar på växtens förmåga att stöta bort insekter, men den är framför allt känd för sina många medicinska användningsområden.
Cimicifuga är en flerårig perenn som kan bli över 1,5 meter hög. De treflikiga bladen är antingen gröna eller nästan svarta, beroende på hybrid. Tidigt på hösten lyfter sig bågformade klasar av små, fluffiga blommor i vitt eller blekrosa över bladverket. Kronbladen är svåra att se med blotta ögat – det är ståndarknapparna som ger blommorna deras prålighet.
Växten trivs bäst i full sol i svalare klimat, men uppskattar lite lätt skugga i varmare trakter. Den är som vackrast i rabatter eller som accentväxt, och de doftande blomklasarna passar även fint i buketter. Som bonus är cimicifuga resistent mot både hjortar och kaniner.
I Nordamerika började landets ursprungsbefolkningar använda cimicifugans rötter för att behandla reumatism och olika kvinnosjukdomar. Irokeserna bryggde ett te på roten som de använde som fotbad, och örten rekommenderades även som urindrivande medel och allmän hälsokur. Många folkgrupper använde roten vid menstruationsrubbningar och som stöd under förlossning.
Referenser till örten finns i amerikanska örtböcker ända sedan 1801. Under 1800-talet ordinerade läkare ofta cimicifuga som inflammationshämmande medel mot reumatism och ledgångsreumatism, samt för att reglera menstruationscykeln och lindra eftervärkar. Den användes även som nervlugnande preparat.
Cimicifuga ingick i United States Pharmacopoeia mellan åren 1820 och 1926 under namnen black snakeroot, macrotys, black cohosh och cimicifuga. Läkaren John King (1813–1893), en pionjär inom amerikansk eklektisk medicin, lärde sina obstetrikestudenter att svart trolldruva var en av hans favoritremedier.
De vetenskapliga studierna av cimicifuga tog fart i början av 1900-talet. Forskare lyckades isolera tanniner, sockerarter, salicylsyra, isoferulasyra, fettsyror och fytosteroler från växtprover. En studie från 1944 visade östrogenliknande aktivitet hos möss som fick äta av rötterna.
Studier genomförda under 1950- och 1960-talen identifierade ytterligare aktiva kemiska föreningar, vilket bidrog till att förklara varför örten verkade så effektivt på det kvinnliga reproduktionssystemet. På 1980-talet isolerade forskarna isoflavonen formononetin. Flera av de kemiska föreningar som enkelt kan extraheras med alkohol har visats lindra klimakteriebesvär.
Tyskland ligger i framkant när det gäller växtbaserad forskning, inklusive studier av cimicifuga. Forskning där har visat att örten kan förbättra värmevallningar, sömnstörningar och depressiva symtom i samband med klimakteriet.
Örten påverkar hormonproduktionen i hypofysen och sänker nivåerna av luteiniserande hormon (LH), samtidigt som nivåerna av follikelstimulerande hormon (FSH) och prolaktin lämnas opåverkade. LH och FSH spelar en central roll i kvinnans ägglossningscykel, medan prolaktin stimulerar mjölkbildningen.
Idag använder herbalister och naturopater cimicifuga för att behandla hormonella obalanser hos kvinnor. Örten rekommenderas ofta för att lindra klimakteriebesvär tack vare sina östrogenliknande egenskaper. Användningen växer stadigt bland alternativmedicinska terapeuter, och allt fler konventionellt utbildade läkare som känner till växtens fördelar väljer att även de rekommendera den.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online