Spindelcellssarkom är elakartade tumörer som drabbar bindväv och mjukvävnad hos hund och katt. En tumör klassificeras som "spindelcell" när det inte går att avgöra exakt vilken typ av neoplasi som är på gång, antingen på grund av ovanligt beteende eller ett atypiskt tillväxtmönster. Malignitet kan ofta förutsägas utifrån tumörens tillväxthastighet, och även om en cancerdiagnos alltid är skrämmande kan de flesta fall av spindelcellssarkom behandlas framgångsrikt.
Spindelcellssarkom kan utgå från fettproducerande celler, nervceller eller glatt muskulatur. Det är just denna egenskap som gör tumörerna så svåra att klassificera. Enligt Merck Veterinary Handbook antas alla spindelcellstumörer ha sitt ursprung i en mesenchymal cell som kan utvecklas till många olika typer av vävnad. Det innebär att även om tumören delar egenskaper med en viss celltyp, betyder det inte nödvändigtvis att den kommer just från den cellen.
Spindelcellssarkom kan uppstå ytligt eller djupt i kroppen och kan vara antingen godartade eller elakartade. Även denna distinktion är svår, eftersom tumören i de flesta fall sprider sig lokalt men ändå inte betraktas som malign. Den räknas inte heller som godartad, eftersom godartade tumörer normalt inte sprider sig. Varje fall av spindelcellssarkom är unikt och bör behandlas utifrån sina egna förutsättningar.
Ett djur med spindelcellssarkom uppvisar vanligtvis en knöl strax under huden. Knölen kan ha vuxit långsamt under lång tid, eller ha dykt upp till synes över en natt. De flesta är fasta, men vissa kan innehålla en mindre mängd vätska. Ett finnålsaspirat ger ibland inte ett tillräckligt stort prov för att ställa diagnos, men en biopsi kan utföras snabbt och med endast lokalbedövning.
Veterinären undersöker tumörcellerna mikroskopiskt för att avgöra vilken celltyp som är inblandad och tar samtidigt hänsyn till djurets sjukdomshistoria. En liten tumör som växt långsamt är troligen godartad, medan en stor tumör som vuxit snabbt sannolikt är elakartad, särskilt om den ligger djupt under huden. Röntgenundersökningar kan avslöja om tumören har hunnit sprida sig.
Kirurgisk borttagning av tumören är den behandling som rekommenderas i första hand. Om hela tumören kan avlägsnas med en bred marginal av frisk vävnad runt omkring är chansen till återhämtning god. Ibland är det dock omöjligt att ta bort hela tumören, eller så har den redan hunnit sprida sig. I dessa fall avlägsnar veterinären så mycket som möjligt och följer upp med ytterligare behandling för att hejda tillväxten av de kvarvarande cancercellerna.
När hunden har läkt efter operationen kan strålbehandling påbörjas. Enligt DVM 360 kan en typisk behandlingsplan med 15 till 20 sessioner under tre till sex veckor ge kontroll över sjukdomen hos 50 till 90 procent av patienterna vid tre till fem års tid. Många av dessa tumörer svarar inte på kemoterapi, men för hundar med inoperabla, elakartade eller mycket stora tumörer kan den ändå vara till hjälp som palliativ vård.
Så länge tumören kan avlägsnas helt och hindras från att sprida sig är prognosen god. Om tumören endast delvis togs bort kan den kvarvarande sjukliga vävnaden orsaka återfall. Om tumören inte kunde avlägsnas, eller om den efter borttagning visade sig vara högmalign, är prognosen försiktig. Även för dessa patienter kan goda resultat uppnås med strål- och kemoterapi.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online