Cancer har varit en utbredd sjukdom sedan urminnes tider, men först på senare tid har läkare börjat förstå sjukdomen mer grundligt och kunna utveckla ett brett spektrum av behandlingsmetoder, bland annat kirurgi, strålterapi, kemoterapi och olika läkemedelsbehandlingar.
Enligt American Cancer Society (ACS) kunde redan antikens läkare diagnostisera cancer och operera bort tumörer. De betraktade dock sjukdomen som obotlig, eftersom den oftast återkom efter operationerna och de saknade medel för att stoppa dess spridning. I århundraden var detta konsensus kring cancerbehandling.
Det var inte förrän på 1800-talet som större framsteg gjordes inom allmän kirurgi. Upptäckten av anestesin 1846 förbättrade villkoren för cancerbehandling avsevärt. Under slutet av 1800-talet utvecklade kirurgerna operationsmetoder för att avlägsna tumörer tillsammans med lymfkörtlarna i det omgivande området. William Stewart Halsted menade att borttagning av tumören tillsammans med en stor mängd omgivande vävnad skulle förhindra spridning, vilket ledde fram till den radikala mastektomin på 1890-talet. Först på 1970-talet visade kliniska prövningar att mindre omfattande kirurgi kunde vara lika effektiv. En bättre förståelse för cancern, kombinerad med förbättrade kirurgiska instrument, gjorde det möjligt för läkare att avlägsna tumörer utan att skada lika mycket frisk vävnad – exempelvis kunde bröstcancer behandlas genom att endast ta bort den cancerösa knutan i stället för hela bröstet.
På 1880-talet drog den engelske kirurgen Stephen Paget slutsatsen att cancerceller sprids via blodbanan till hela kroppen, men endast kan växa i vissa organ. Denna insikt om metastaser la grunden för behandlingar som ges efter operationen för att döda cancerceller som spridits i kroppen.
I mitten av 1900-talet utvecklades mindre invasiva kirurgiska metoder med hjälp av fiberoptik och endoskop, där tunna slangar förs in i kroppen för att avlägsna tumörer, enligt ACS. Fram till slutet av 1900-talet var läkarna ofta tvungna att utföra utforskande operationer i buken eller bröstet för att ta vävnadsprover som kunde undersökas för cancer.
På 1970-talet minskade behovet av dessa ingrepp tack vare framsteg inom ultraljud, datortomografi (CT), magnetresonanstomografi (MR) och positronemissionstomografi (PET). Teknikerna gjorde det möjligt för läkare att se inuti kroppen och styra biopsinålar in i tumörer på inre organ utan öppen kirurgi. I slutet av 1990-talet började kryokirurgi användas, där cancerceller dödas genom att frysas med flytande kväve eller ett starkt nedkylt instrument. Bland de senaste framstegen finns lasrar som förångar tumörer och radiovågor som dödar cancerceller.
Enligt ACS var Wilhelm Conrad Roentgens upptäckt av röntgenstrålning 1896 ett genombrott för cancerbehandlingen. Redan inom några månader efter upptäckten användes röntgen för diagnostik, och inom tre år togs strålning i bruk vid cancerbehandling. Strålterapin inleddes med radium och lågvoltiga diagnostiska apparater.
Franska läkare upptäckte att dagliga stråldoser under flera veckor gav betydligt bättre behandlingsresultat. I början av 1900-talet placerades radium i små kapslar som fördes direkt in i tumörer eller kroppshålor med cancer, vilket möjliggjorde behandling av områden som inte kunde opereras, exempelvis livmoderhalsen och struphuvudet, enligt American Society of Radiation Oncology.
Under andra världskriget upptäckte man att soldater som utsatts för senapsgas hade skador på benmärgens celler, enligt ACS. Samtidigt forskade den amerikanska armén om senapsgasen för att utveckla effektivare stridsmedel och skyddsåtgärder, och fann att kvävesenapsgas hade en markant verkan mot lymfom. Detta ledde till upptäckten av fler ämnen som dödade cancerceller genom att skada deras DNA.
Sidney Farber visade på 1940-talet att kemikalien aminopterin kunde ge remission av leukemi hos barn. Ämnet blev föregångaren till metotrexat, som fortfarande är ett vanligt cancerläkemedel idag. Sedan dess har forskare utvecklat läkemedel som blockerar celltillväxt och celldelning.
År 1956 registrerades det första dokumenterade botandet av cancer genom kemoterapi. På 1960-talet rapporterades långvariga remissioner och botade fall av Hodgkins sjukdom och barnleukemi, följt av framgångsrik behandling av testikelcancer på 1970-talet.
Immunoterapi bygger på läkemedel som efterliknar de naturliga signaler kroppen använder för att reglera celltillväxt. ACS uppger att forskare på 1970-talet lärde sig massproducera antikroppar som riktar sig mot kemiska beståndsdelar i cancercellerna, men det dröjde 20 år innan de första antikroppsmedlen godkändes för behandling av lymfom och bröstcancer. Sedan dess har flera ytterligare läkemedel godkänts och många fler studeras.
Fram till 1990-talet verkade nästan alla cancerläkemedel genom att döda celler som höll på att dela sig. Riktade terapier fungerar annorlunda – de påverkar de processer som styr tillväxt och spridning av cancerceller, liksom de signaler som normalt får celler att dö på ett naturligt sätt.
På 1960-talet upptäckte forskare att cancerceller innehåller onormalt höga nivåer av tillväxtfaktorer, ämnen som signalerar till cellerna när de ska växa och dela sig. Under 1980-talet utvecklades riktade terapier som blockerar dessa tillväxtfaktorer. En annan form av riktad behandling är angiogeneshämmare – läkemedel som hindrar tumörer från att bilda nya blodkärl, vilka behövs för att tumören ska kunna fortsätta växa. Konceptet föreslogs redan på 1970-talet, men det första läkemedlet godkändes inte förrän 2004.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online