Sojaprodukter och deras derivat förekommer i stor utsträckning i den mat vi äter varje dag. Sojaolja, sojaproteiner och extrakt tillsätts i många livsmedel, medan burgare av sojaprotein, "växtbaserat kött", glass och sojamjölk ofta används som ersättning för kött och mejeriprodukter inom vegetarisk och vegansk kost.
Fermenterade sojaprodukter som tempeh, miso och sojasås har konsumerats i Asien i tusentals år utan kända skadliga biverkningar. När det gäller ofermenerad soja saknas dock omfattande långtidsstudier, och preliminär forskning pekar på flera potentiella risker. Här går vi igenom de fyra största områdena av oro.
Soja innehåller stora mängder fytoöstrogener, växthormoner som kan efterlikna östrogen i kroppen. Enligt SoyOnlineService kan dessa fungera som sköldkörtelhämmande ämnen och, när de ingår i modersmjölksersättning, kopplas till tidig pubertet hos flickor och försenad utveckling hos pojkar.
Källan anger vidare att spädbarn som enbart utfodras med sojabaserad modersmjölksersättning kan få upp till 20 000 gånger högre östrogennivåer i kroppen än barn som får mjölkbasersättning – en nivå som jämförs med att dagligen inta fem preventivpillerar. Dessa siffror kommer från kritiska röster mot soja, och mer forskning behövs för att fastställa den kliniska betydelsen, men de illustrerar varför frågan väckt uppmärksamhet.
Soja klassificeras som en potent goitrogen, det vill säga ett ämne som kan hämma sköldkörtelfunktionen. Goitrogener förhindrar sköldkörteln från att ta upp tillräckliga mängder jod, vilket i förlängningen kan leda till nedsatt sköldkörtelfunktion eller till och med sköldkörtelsvikt.
Enligt SoyOnlineService har ofermenerade sojaprodukter kopplats samman med hypertyreos, autoimmun sköldkörtelsjukdom och i vissa fall även sköldkörtelcancer. Personer som redan har en skör sköldkörtel eller lider av jodbrist bedöms vara extra känsliga.
De flesta baljväxter och sädesslag innehåller fytater (fytsyra), men soja innehåller betydligt högre halter än många andra grödor. Dessutom fungerar inte den traditionella metoden för att minska fytathalten i spannmål – långsam, långvarig kokning – lika effektivt på sojabönor.
Enligt Nexus Magazine blockerar fytater kroppens upptag av viktiga mineraler, bland annat magnesium, kalcium, zink och järn. Fermentering, som är den traditionella asiatiska beredningsmetoden, minskar fytathalten i soja avsevärt. Problemet är att de flesta moderna sojaprodukter inte fermenteras – inte ens vanlig tofu, som därför innehåller höga fytatnivåer.
Att kombinera sojaprodukter med proteinrik mat såsom fiskbuljong eller kött kan minska fytaternas påverkan. Eftersom sojaprodukter som tofu oftast äts just som köttersättning kan de dock bidra till mineralbrist hos personer som konsumerar dem regelbundet.
Soja fungerar även som en hämmare av matsmältningsenzymer – framför allt trypsin, ett proteinnedbrytande enzym som produceras i bukspottkörteln. Även om soja innehåller gott om protein kan detta alltså inte tas upp effektivt utan tillräckliga nivåer av aktivt trypsin i matsmältningssystemet.
Brist på trypsin kan ge symtom som kramper, diarré och blödningar, och enligt SoyOnlineService kan trypsinhämmare dessutom bidra till sjukdomar i bukspottkörteln. Djurförsök där djuren utfodrats med soja har visat att trypsinhämmarna kan orsaka hämmad tillväxt.
Fermenterade sojaprodukter som miso, tempeh och naturligt bryggd sojasås betraktas generellt som tryggare val, eftersom fermenteringsprocessen bryter ner både fytater och enzyminhibitorer. Om du konsumerar stora mängder ofermenerad soja kan det vara klokt att se över dina intågsvanor, säkerställa tillräckligt jodintag och variera proteinkällorna i din kost. Vid befintlig sköldkörtelsjukdom eller mineralbrist bör du rådfråga läkare eller dietist innan du gör större kostförändringar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online