När en person bantar eller är sjuk tolkar kroppen detta som ett hot om svält. Det utlöser en komplex kedja av hormonella och metabola anpassningar vars syfte är att spara energi och upprätthålla livsviktiga funktioner. Här går vi igenom vad som faktiskt händer i kroppen på cellnivå.
Som svar på den upplevda svälten frisätter binjurarna stresshormonet kortisol. Kortisol hjälper till att mobilisera kroppens energilager genom att stimulera nedbrytningen av kolhydrater, proteiner och fett. Det dämpar även icke-nödvändiga funktioner som tillväxt och reproduktion, så att resurserna kan styras om till de viktigaste processerna.
Insulin är hormonet som hjälper cellerna att ta upp glukos från blodet för att användas som energi. Under perioder av upplevd svält sjunker insulinnivåerna, vilket minskar cellernas glukosupptag. På så sätt sparas glukosen åt vitala organ som hjärnan och hjärtat, samtidigt som kroppen uppmuntras att använda alternativa bränslekällor, exempelvis lagrat fett.
Glukagon stimulerar levern att producera glukos ur lagrat glykogen. Vid svält stiger glukagonnivåerna för att säkra glukosproduktionen och hålla blodsockernivån inom det normala området.
Parallellt sjunker nivåerna av leptin, hormonet som signalerar mättnad från fettväven, medan ghrelin, hungersignalerande hormon från magen, ökar. Tillsammans förstärker dessa förändringar hungerkänslan, vilket är kroppens sätt att uppmana till att återställa energireserverna.
Lipolys är processen där triglycerider (lagrat fett) bryts ner till glycerol och fettsyror. När kroppen uppfattar en energibrist ökar lipolysen så att fettsyror släpps ut i blodet. Dessa kan sedan användas som alternativt bränsle av celler i hela kroppen.
Fortsätter den upplevda svälten kan kroppen gå in i ett tillstånd av ketos. Levern omvandlar då fettsyror till ketonkroppar, som hjärnan och andra vävnader kan använda som energikälla. Ketos kan påverka humör, aptit och energinivåer.
För att spara energi kan kroppen sänka sin ämnesomsättning genom att sakta ner icke-nödvändiga processer. Det kan märkas som lägre kroppstemperatur, långsammare puls och minskad andningsfrekvens.
Vid extrem svält börjar kroppen bryta ner muskelvävnad för att frigöra aminosyror som kan användas som energi. Denna process, kallad proteinkatabolism, leder till förlust av muskelmassa och svaghet.
Kroppens svar på upplevd svält är en väl samordnad rad hormonella och metabola anpassningar som hjälper till att bevara livsviktiga funktioner, spara energi och skydda viktiga vävnader. Dessa mekanismer är avgörande för överlevnaden vid begränsad tillgång på mat eller ökade energibehov, men de kan också få negativa konsekvenser för den allmänna hälsan om de varar länge eller blir extrema.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online