Ett barns möjlighet att lyckas i skolan hänger i hög grad på förmågan att koncentrera sig och minnas tidigare lektioner. Klassrum är livliga miljöer fulla av distraktioner som ständigt tävlar om barnets uppmärksamhet. De flesta barn kan fokusera, stänga ute störningsmomenten och rikta uppmärksamheten mot det de ska lära sig – till skillnad från barn med Attention Deficit Disorder (ADD), som ofta har svårt att hålla fokus längre än ett par minuter. Termen Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) används ofta omväxlande med ADD. Personer med ADD är vanligtvis impulsiva, hyperaktiva och ouppmärksamma.
Personer med ADD har svårt att lära sig nya saker och följa instruktioner, samt problem med att komma ihåg viktig information. Besvären minskar ibland i takt med att barnet blir äldre. Det finns dessutom flera andra tillstånd som är kopplade till ADD, exempelvis bipolär sjukdom och beteendestörningar.
ADD har tillskrivits många olika orsaker. Tillståndet kan vara ärftligt, eller bero på en hjärnskada som uppstått under fostertiden, i samband med förlossningen eller efter födseln. Även faktorer i barnets miljö, såsom cigaretrök, samt kostvanor med mycket socker och tillsatser kan förstärka symtomen. Ett barn med ADD visar dock inte nödvändigtvis några tydliga symtom förrän det gått några år i skolan, då det blir lättare att märka att barnet har svårt att klara sig i klassrumsmiljön.
Ett barn diagnostiseras med ADD efter att läkaren har observerat barnets beteende och jämfört det med DSM-IV-kriterierna. Läkaren behöver en detaljerad historik över barnets tidiga känslomässiga och utvecklingsmässiga milstolpar. Historiken omfattar även eventuella problem med vardagliga rutiner som mat, sömn och vila. Läkaren undersöker om barnet har en historik av rastlöshet och överaktivitet. Ibland rekommenderas även undersökningar för neurologiska eller fysiska avvikelser, exempelvis med hjälp av en PET-skanning. Forskning visar att det finns tydliga skillnader i hormonhalter och hjärnaktivitet hos personer med ADD jämfört med andra.
ADD kan drabba både barn, ungdomar och vuxna. Tillståndet kan även få psykologiska konsekvenser och påverka patientens självkänsla och självförtroende – särskilt i miljöer där omgivningen inte förstår tillståndet.
Personer med ADD kan behöva delta i specialpedagogiska program som skräddarsys efter individens specifika behov. Där lär man ut strategier som hjälper patienten att hantera vardagen med ADD. Barn med ADD har ofta beteendeproblem, och för att bemöta dessa krävs beteendeterapeutiska metoder samt anpassade rutiner både i skolan och hemma. Personen lär sig att undvika överstimulerande situationer och att konsekvens och tydlighet är effektiva verktyg för att främja gott beteende. Hos yngre barn ingår ofta positiv förstärkning, det vill säga att gott beteende belönas.
Läkemedel som Ritalin, Adderall och Cylert ordineras ibland för att hjälpa personen med ADD att fokusera bättre. Dessa preparat har en stimulerande effekt som på ett paradoxalt sätt verkar lugnande på hyperaktiva personer.
Alla hyperaktiva barn har inte ADHD. Barn är generellt sett mycket aktiva, men ett barn som agerar hänsynslöst utan tanke på konsekvenserna – och utan hänsyn till eventuellt straff – kan ha ADHD. Barnet förmår inte kontrollera sin egen aktivitet, vilket gör det nästan omöjligt för föräldrar och lärare att styra beteendet. En professionell utredning är därför alltid det bästa steget framåt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online