```html ADHD (attention deficit hyperactivity disorder) är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som kännetecknas av uttalad hyperaktivitet, koncentrationssvårigheter och impulsivitet. Även om medicinska vetenskapen har kommit långt när det gäller att diagnostisera och behandla ADHD finns det fortfarande inget laboratorietest som kan fastställa diagnosen. I stället måste läkare och psykiatrisk specialistkompetens förlita sig på tillförlitlig information från och om patienten. Här får du veta mer om hur utredning, diagnos och behandling av ADHD går till.
Läkare utför normalt en fullständig fysisk undersökning innan en ADHD-diagnos övervägs. Läkaren går igenom patientens sjukdomshistoria för att utesluta andra hälsotillstånd som kan påverka beteendet. Möjliga orsaker till ADHD-liknande symtom är exempelvis sköldkörtelrubbningar, depression, hörselnedsättning, ångest, sömnstörningar och inlärningssvårigheter. Stora livsförändringar kan också påverka beteendet, särskilt skilsmässa, flytt och att en närstående går bort. Läkaren intervjuar patienten och anhöriga för att kartlägga vardagsbeteende, vanor, humör och produktivitet.
Även om det inte krävs för en officiell ADHD-diagnos använder de flesta vårdgivare en eller flera standardiserade bedömningsinstrument. Conners Adult ADHD Rating Scales (CAARS) används ofta för att utvärdera vuxna från 18 år. Vanderbilt ADHD Diagnostic Parent Rating Scale (VADPRS) och Vanderbilt ADHD Diagnostic Teacher Rating Scale (VADTRS) används vanligtvis för att bedöma symtom hos yngre barn. Behavior Assessment System for Children (BASC) används också ofta för att mäta graden av hyperaktivitet, ångest, aggression och depression hos barn.
Vårdpersonal ställer diagnosen utifrån kriterierna i American Psychiatric Associations (APA) Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM). Enligt riktlinjerna ska personen ha uppvisat flera av de typiska symtomen regelbundet i minst sex månader. Eftersom ADHD inte är ett tillstånd som debuterar i vuxen ålder ska symtomen ha funnits redan i barndomen – i äldre kriterieversioner före sju års ålder, medan DSM-5 anger tolv års ålder som gräns. Symtomen ska dessutom synas i mer än en miljö, till exempel både i skolan och hemma.
Barn med ADHD är ofta i ständig rörelse, vrider sig och har svårt att sitta still. De verkar inte lyssna när de tilltalas direkt och distraheras lätt av yttre intryck. Det kan vara svårt att påbörja, fortsätta och slutföra uppgifter som kräver mental ansträngning, särskilt läxor. Hos vuxna visas ADHD ofta som kronisk senankomst och glömska, bristande organisation, impulsiva köp eller spelande, problem på arbetsplatsen, relationssvårigheter och lågt självförtroende.
ADHD behandlas oftast med receptbelagda läkemedel, framför allt centralstimulerande preparat. Att behandla ett hyperaktivt barn med ett stimulerande medel kan verka motsägelsefullt, men dessa läkemedel har vanligtvis en lugnande och fokuserande effekt vid ADHD. Läkemedlen finns som depåpreparat samt i långverkande och kortverkande former. Depå- och långverkande preparat tas vanligtvis en gång per dag, medan kortverkande kan behöva ges i flera doser. Vanliga biverkningar är huvudvärk, nedsatt aptit, sömnlöshet och irritabilitet.
Många med ADHD har stor nytta av psykologiska behandlingar som ger verktyg att hantera symtomen i vardagen. Kognitiv beteendeterapi (KBT) används främst hos barn och ungdomar under 18 år och bygger på att förstärka önskat beteende och minska oönskat beteende. Träning i sociala färdigheter lär patienten att uppfatta sociala signaler, tolka ansiktsuttryck och reagera passande på frågor och retelser. ADHD-coaching eller livscoaching kan hjälpa den drabbade att strukturera vardagen och sätta realistiska mål.
Suspekterar du att du själv eller ditt barn har ADHD? Kontakta din vårdcentral eller barnavårdscentralen för rådgivning och eventuell remiss till utredning. En korrekt diagnos är det första steget mot rätt stöd och behandling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online