Alzheimers sjukdom är en form av demens som medför ett successivt förfall av kognitiva, beteendemässiga och känslomässiga funktioner. För att beskriva sjukdomens progression har olika stadieindelningar utvecklats. Eftersom längden på varje stadium varierar kraftigt från person till person bör stadierna främst ses som riktlinjer – de underlättar förståelsen av sjukdomen och hjälper både patienter och anhöriga att planera för framtiden.
Oavsett hur länge varje fas varar följer symptomen ett gemensamt mönster som motsvarar den fortskridande nervskadan i hjärnan. National Institute of Aging (NIA) i USA använder ett övergripande system med fyra stadier: tidigt, lätt, måttligt och svårt. Ett annat system, baserat på forskning av Barry Reisberg vid New York University, är Functional Assessment Staging-skalan (FAST), som delar upp symptomen i sju mer detaljerade stadier.
Stadium 1 omfattar tiden innan Alzheimers sjukdom (AD) har identifierats. Nervcellsskadorna är då ännu inte tillräckligt omfattande för att ge symptom, och inga avvikelser kan upptäckas vid en läkarundersökning.
Stadium 2 betraktas som ett mycket lindrigt försämringsskede. Tecknen finns där, men de är inte märkbara för vårdpersonal och oftast inte heller uppenbara för familjen. Det vanligaste symtomet är enkel glömska – personen kommer inte ihåg var nycklarna ligger eller har svårt att minnas ord och namn som tidigare varit välkända.
I stadium 3 är det möjligt att ställa diagnosen tidig Alzheimers sjukdom. Symptomen börjar nu uppmärksammas av vänner och familj, och de kan även upptäckas av vårdpersonal vid testning. Personen får allt svårare med vissa normala dagliga sysslor, vilket kan uppfattas som en desorganisering som inte fanns tidigare. Minnesförlusten breddas till att även omfatta människor och saker som står personen nära.
Detta stadium motsvarar lindrig eller tidig AD. Nu är bristerna tydliga både för vårdpersonal och för anhöriga. Ett klassiskt test som patienten misslyckas med är att räkna baklänges från 100 med sju steg i taget. Minnet av nyligen inträffade händelser blir sämre, och personen klarar inte längre av komplexa uppgifter som en gång var självklara, exempelvis att brygga kaffe eller tvätta kläder. Som kompensation drar sig patienten undan från krävande situationer.
Stadium 5 motsvarar måttlig eller mellersta delen av sjukdomen. Sjukdomen angriper nu i högre grad celler som är viktiga för rörelsekontroll, och viss hjälp behövs med dagliga aktiviteter. Förlusten av minne och kognitiv förmåga blir betydande. Vanliga tecken är förvirring kring plats och tid, ökade svårigheter med enkel matematik samt att grundläggande information som sitt eget telefonnummer glöms bort.
Stadium 6 motsvarar medelsvår eller senare mellersta delen av sjukdomen. I takt med att minnet fortsätter att försämras börjar personligheten förändras, och hjälp behövs med många dagliga aktiviteter. Patienten behöver assistans med att klä på sig och med toalettbesök. Eftersom hen är förvirrad om var hen befinner sig kan hen vandra iväg och gå vilse, eftersom namn och adresser glömts bort.
Ett svårt nytt skede i personlighet och beteende tillkommer. Personen kan bli starkt misstänksam mot andra, inklusive familjemedlemmar, och drabbas av vanföreställningar. Hallucinationer kan förekomma – till exempel att hen ser eller hör saker som inte finns där – och hen kan bli arg om hen får höra att ingen är närvarande.
Stadium 7 är svår eller sent debuterande AD – sjukdomens slutskede. Nervcellsdegenerationen är nu så omfattande att patienten tappar förmågan att tala, röra sig eller reagera på omgivningen. Hen kan inte äta på egen hand och är inkontinent. Enstaka ord kan fortfarande vara sammanhängande, men ett sammanhängande tal är inte möjligt. Förmågan att sitta upp eller gå utan stöd går förlorad, och så småningom kan patienten inte längre svälja. Mot slutet av sjukdomen blir hen helt sängliggande.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online