Enligt aktuell forskning verkar Alzheimers sjukdom – en progressiv försämring av neurologiska funktioner – vara kopplad till kärlförändringar, i synnerhet åderförkalkning (ateroskleros). Sjukdomens utvecklingstakt varierar från person till person. Tiden från diagnos till död kan variera mellan två och tio år, eller längre. Vissa forskare har även spekulerat i att sjukdomsförloppet påminner om en omvänd spegling av ett barns utvecklingsstadier.
Sjukdomen är uppkallad efter Alois Alzheimer (1864–1915), en läkare vid sinnessjukhuset i Frankfurt. Alzheimer gjorde dock aldrig anspråk på att ha upptäckt ett helt nytt tillstånd. Demens, särskilt senildemens, hade varit känd i århundraden. Dr Alzheimer presenterade dock ett fall av en 51-årig kvinna som led av symtom som idag förknippas med Alzheimers sjukdom. Vid obduktionen efter hennes död hittades de plack som nu betraktas som karakteristiska för sjukdomen. En annan läkare, Emil Kraepelin, som Alzheimer samarbetade med, namngav tillståndet "Alzheimers sjukdom" (AD) år 1910.
Alzheimers är en av över 70 sjukdomar som gemensamt kallas demenssjukdomar. Samtliga leder till en nedbrytning av hjärnceller, först i de områden som styr minnet och senare i andra delar av hjärnan. Det finns två huvudtyper av Alzheimers: tidig debut och sen debut. Den tidiga formen uppträder ofta mellan 45 och 60 års ålder, medan den sena formen kan visa sig när som helst efter 60 års ålder.
År 1901 studerade dr Alzheimer en 51-årig kvinna vid namn Auguste D., som uppvisade många av de symtom som idag förknippas med sjukdomen. År 1906 publicerade han resultaten av sina histologiska analyser av hjärnförändringarna. Dr Kraepelin gav sjukdomen dess officiella namn 1910. Fram till 1960-talet ignorerade forskare i stort sett tillståndet. Under 1970-talet bildades flera viktiga organisationer, bland annat National Institute of Health/National Institute on Aging samt Alzheimers Association. Från 1980-talet och framåt började både det medicinska och allmänna intresset fokusera på Alzheimers. Vid millennieskiftet hade vissa läkemedel godkänts för begränsad behandling av sjukdomen.
Försämrat minne hos äldre människor är ofta det första tecknet på en eventuell Alzheimers-diagnos. Det finns dock andra former och orsaker till kognitiv nedsättning som kan likna AD, bland annat biverkningar av läkemedel. Ett absolut säkert bevis för AD kan endast fås genom obduktion. Blodprov av vissa "markörer" samt radiologisk undersökning och MR-bildtagning kan idag uppnå en prediktiv träffsäkerhet på mellan 60 och 85 procent. En av många rapporter om dessa framsteg är en artikel av S. Kloppel m.fl. med titeln "Accuracy of dementia diagnosis – a direct comparison between radiologists and a computerized method", publicerad i tidskriften Brain – A Journal of Neurology den 3 oktober 2008.
Det råder fortfarande osäkerhet kring den exakta orsaken till AD. Det finns en genetisk komponent som kan öka risken för sjukdomen, närmare bestämt typen av ett lipoprotein som kallas Apo E. Tre varianter av detta lipoprotein förekommer: e2, e3 och e4. Personer med e4-varianten tenderar att utveckla Alzheimers oftare och tidigare i livet, medan personer med e2 tycks ha ett visst skydd mot sjukdomen. E3-varianten varken skyddar eller utgör en riskfaktor för AD.
Det bästa vetenskapliga underlaget tyder på att AD är kopplat till åderförkalkningsförändringar och metabolt syndrom. Det kan också finnas ett samband mellan exponering för aluminium och de hjärnförändringar som leder till Alzheimers. Talrika studier har påvisat en ökad risk i takt med ökad aluminiumexponering. Huruvida detta utgör ett definitivt orsakssamband är dock fortfarande en öppen fråga inom forskningen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online