Lederna utgör kroppens fogar – de förbinder två ben med varandra eller ett ben med brosk. Forskare som specialiserat sig på skelettsystemet, så kallade artrologer, använder två olika klassificeringssystem för att beskriva lederna. I ett av dessa system är rörelseomfånget avgörande för ledtypen. En synartros är en helt orörlig led, medan en diartros tillåter stora rörelser. Mellan dessa två ytterligheter finns amfiartroserna – de halvrörliga lederna.
Halvrörliga leder tillåter ett begränsat rörelseomfång. Utifrån sin struktur delas de in i två huvudtyper:
De två benen i underbenet, skenbenet (tibia) och vadbenet (fibula), liksom de två benen i underarmen, strålbenet (radius) och armbågsbenet (ulna), sammanfogas av interossea ligament. Dessa syndesmoser ger stabilitet åt underarm och underben samtidigt som de möjliggör rörelser i handled, hand, fot och fotled.
På kroppens framsida förenas de två bäckenhalvorna med hjälp av en broskskiva och de interpubiska ligamenten. Denna symfys gör att bäckenhalvorna kan röra sig oberoende av varandra inom ett litet rörelseomfång. Rörligheten räcker för att dämpa stötar när du går och löper, och hos kvinnor är den tillräckligt stor för att möjliggöra förlossning.
Ryggraden består av 33 kotor som sammanfogas av broskskivor, så kallade mellankotskivor. Varje enskild symfys ger endast en begränsad rörlighet mellan två intilliggande kotor. Tillsammans gör dock alla dessa små rörelser att du enkelt kan böja och sträcka ryggen i vardagen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online