Skador på ligament (ledband) hör till de mest komplicerade att behandla och få att läka. Ligament betraktas som avaskulära, eftersom de saknar egen blodförsörjning via blodkärl, vilket gör läkningsprocessen betydligt långsammare. Det inre sidobandet i knät – det så kallade MCL (mediala kollateralligamentet) – är ett av de ligament som skadas oftast. Skadan beror vanligtvis på ett slag mot knäts yttersida, vilket tvingar knäleden inåt i en valgusrörelse och överbelastar MCL. Vilket behandlingsprotokoll som tillämpas efter en MCL-stukning varierar beroende på skadans grad och svårighetsgrad.
En grad I-stukning av MCL åtföljs av lindriga symtom. Ömhet och en lätt svullnad är tydliga tecken. Behandlingen följer PRICE-metoden – Protection (skydd), Rest (vila), Ice (nedkylning), Compression (kompression) och Elevation (höjläge) – för det skadade benet. Som skydd kan antingen en knäortos, elastiska bindor eller kryckor användas. Kryckor behövs dock oftast inte vid en grad I-stukning, eftersom den skadade klarar att bära sin kroppsvikt utan betydande smärta eller obehag.
Vid en grad II-stukning är både smärtan och funktionsnedsättningen större än vid grad I. Orsaken är att ligamentet delvis har brustit. Samma principer gäller för skydd av knät med hjälp av en ortos eller stödje. Kryckor behövs sannolikt, eftersom den skadade har svårt att bära kroppsvikten. Nedkylning med is bör ske i intervaller om 20 minuter, helst med det skadade benet höjt över hjärtnivån för att minska svullnaden.
Den allvarligaste formen av ligamentskada är grad III-stukningen. I dessa fall är ligamentet vanligtvis helt avbrutet eller sönderbrutet. En grad III-skada skiljer sig från de två övriga genom att den skadade upplever en uttalad instabilitet i knäleden. Medicinsk vård bör alltid sökas, och ibland krävs operation. Både före och efter operation eller annan ordineraad medicinsk behandling bör PRICE-metoden tillämpas för att främja läkningen.
När den period med kraftig eller intensiv smärta har passerat kan en måttlig rehabilitering påbörjas. Träningen bör omfatta skonsamt rörelseomfångsträning för den drabbade leden, utförd inom smärtfria gränser. Den bör kombinera aktiv rörlighet, som utförs av den skadade själv, och passiv rörlighet med hjälp av en utbildad fysioterapeut. Vridrörelser och rörelser som tvingar knäleden inåt bör undvikas under hela återhämtningsfasen. Målet är att uppnå cirka 110 graders böjning i den drabbade leden. När detta mål har nåtts kan träning på motionscykel påbörjas. Vid denna tidpunkt är även styrketräning med låg intensitet tillåten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online